Nära Havet vill jag bo.

Jag har bott I denhär lägenheten I sextiotre år.
Det är faktiskt ett av mitt livs allra bästa beslut att flytta in i just precis
här. Det var en fin lägenhet då när jag
flyttade hit, jag målade om i köket, vardagsrummet och badrummet. Ljusa och
härliga kulörer. Fina golv för att vara
ett såntdär miljonprogramshus, äkta ek-parkett
som kom att värma gott när första vinteråret kom. Ungarna hade just flyttat hemifrån och jag hade ett bra arbete och en fantastisk
utsikt från sjunde våningen, näst högst upp i huset. Då bodde jag själv i hela lägenheten. Femtiosex
kvadratmeter, vilken obeskrivlig lyx. Det kan jag sakna ibland, även om det visst
har fördelar att det finns andra människor omkring mej. Ensamheten är numera avskaffad, som så mycket
annat som sågs som fullständigt självklart, då på den tiden då jag flyttade in
här.

I klart
väder kunde jag skymta Köpenhamn och havet
i horisonten, bortom stadens västra delar.
Solnedgångarna var fantastiska på
den inglasade balkongen. Det
talades redan då om att
kaskaderna av kulörer var ett tecken på föroreningar i luften. Det hölls
klimatmöten runtom i världen, det cirkulerade protestlistor på sociala medier,
som man kunde skriva på för att rädda isbjörnar och protestera mot företag med
tvivelaktiga miljöhänsyn. Av någon
anledning så gick miljötänket ändå trögt, varken vapenindustrin, storföretagen
eller bankerna var speciellt engagerade. På nått vis blev det liksom alltid som
så att myndigheterna prioriterade byggen av stora motorvägar, eller storstilade
planer på att hitta nya planeter att smutsa ner, framför bevarandet av någon
ännu livsduglig skogsplätt eller ekonomiskt stöd till nya innovationer i fråga
om vattenrening eller solenergi.

Med tiden
blev det ju fler och fler orkaner, värmeböljor och långvariga regn. I nyheterna
talades det om snökatastrofer, jordbävningar och översvämningar och sen fortsatte rapporteringen om börsens upp
och nedgångar. Så på något vis det
kändes som det var någon annanstans det där förfärliga hände, och man skickade dit nödhjälp med flygplan
som hette Herkules. Det sändes tevegalor med glitterbeströdda artister som
samlade in pengar till dom olycksdrabbade. Efter en tid började det komma flyktingar, som
skickades tillbaka då dom inte hade giltiga asylskäl. Med tiden skulle det
komma nödhjälp även hit, det gjorde det efter att dom första orkanerna rev med
sej hustaken, det byggdes upp och reparerades men for sedan iväg i nästa
oväder. Och i de varmare perioderna föll liksom problemen i glömska, och
arbetet med att bygga nya köptempel fortsatte som förut. Många kunde säkert uppskatta tidiga vårar och milda vintrar. Första
sommaråret var ganska angenämt, iallafall till en början. Syrenerna blommade
redan i februari. Fantastiskt tyckte många härhemma, andra blev arbetslösa då
turismen till soliga resmål utomlands
gick ner. Å andra sidan växte det upp glasskiosker som svampar ur den
allt varmare marken. Byggindustrin gick
riktigt bra ett tag.

Jag brukar berätta för barnen om bilar och
flygplan, telefoner och internet. Dom älskar historierna, men det är såklart
ingenting dom tror på. Sagor, gammeltantan
berättar sagor. Det är inte mina barn, men man får hjälpas åt att ta
hand om dom barn som finns. Dom flesta dör ändå. Mina egna vet jag inte var dom
är längre, det ska finnas både barnbarnsbarn och allting men jag har ingen kontakt med någon av dom
längre. Efter andra vinteråret vet jag nästan ingenting om vad som händer
utanför lägenheten. Det är också svårt
för mej att ta mej ut numera. Jag är gammal och skröplig och inte så stark längre,
och ben har jag inga fler, vilket också är lika gott. Det är så förfärligt
plågsamt när man behöver amputera dom förfrusna stumparna. Men jag har
fortfarande en kanot.

Förr i
världen hade jag en cykel. Kanoten fick jag för ungefär trettio år sedan, jag
ärvde den, eller ja…jag tog den som
betalning för hyran som jag aldrig fick, när han dog han som var skyldig
mej. Den används numera mest som säng. Vinteråren går det ju ändå inte att paddla
och nuförtiden kan man ju inte ha
nånting därute. Antingen sliter det sej när det blåser eller så blir det
stulet.

Det finns perioder på våråret när man kan paddla.
Vi brukar samla alger och material då.
På sommaråren blir det så hett och förruttnelsen och algblomningen gör att det inte är bra för hälsan att vara
därute då. Jag vet ärligt talat inte om jag tror att det är så mycket
hälsosammare att vara inne, och för min del kan det egentligen kvitta. Jag är
ändå så gammal nu. Elva vinterår har jag upplevt. Förut kallades det årstider. Jag kommer ihåg
det så väl när årstiderna blev längre och längre. Man kände ju mest av det på
vintrarna. När man tyckte att dom ”aldrig” tog slut. Jag tror dom varade en sisådär 5-6 månader på
den tiden. Det känns nästan
skrattretande att tänka tillbaka på. Första våråret upplevde jag som tämligen
behagligt, och det gjorde säkert många med mej. Vi hade ju inget riktigt
begrepp om vad som skulle komma sen. Vid andra sommaråret, om jag minns det
rätt, avskaffade myndigheterna årstidsräkningen och införde det nuvarande
systemet med vinterår, vårår, sommarår
och höstår, som en sista desperat
dödsryckning för att visa på någon slags handlingskraft och kontroll,
innan elen slutade fungera och myndigheterna med den. Andra höståret stannade vattnet kvar även
sedan regnet slutat. Översvämningar har vi ju haft jättelänge, det var nog
bara dom fem första åren som jag bodde här som det fortfarande fanns källare i
huset. Men på andra höståret så blev det ju så att
vattnet aldrig sjönk undan och sen dess är det entré nånstans mellan tredje och
fjärde våningen.´Vattnet stiger och sjunker mer eller mindre vart årstidsår.
Det var då han flyttade in här, han med kanoten. Han bodde tidigare på tredje våningen, den lägenheten i
mitten. Vi hade känt varandra en tid,
såsom grannar kan göra. Fikat ihopa, och varit till varandras hjälp med småsaker och sällskap. Han fick hyra här mot
att jag fick ha tillgång till kanoten. Det var trevligt och lite tryggt, mitt i allt
kaos.

Vad ska man göra liksom, det var ju illa för oss
allesamman, många blev ju utan bostäder helt och hållet och frös ihjäl när det
väl blev vinter. Vissa trodde inte det skulle bli vinter fler gånger då, efter
ett vårår, ett sommarår och ett höstår. Men växlingarna stabiliserade sej så. Som det är nu.
Ett årstidsår är mellan trehundra
och fyrahundra dagar ungefär. Vårår och höstår är lite kortare än sommaråren
och vinteråren. Elva vinterår, jag hoppas verkligen att detta blir mitt sista.
Det är väl inte vettigt att en gammal eländig människa aldrig ska få dö.

Jag anser mej att vara en rik människa. Jag har
lägenheten, och kanoten. Själva begreppet rik eller fattig har ju förändrats över tiden.
Det beror ju helt på hur man ser på det. Numera är till exempel en lägenhet, eller en kanot en rikedom.

Myndigheterna krävde ju fortfarande hyra av
oss en bit in på tjugohundratjugotalet. Hyran var dyr och jag var fattig redan
då, till följd av tidigare myndighetsbeslut att avskaffa den allmänna
pensionen, ja faktiskt alla sorters bidrag, för att klara ekonomin. Så jag
hyrde ut platser till sådana som var värre drabbade av eländet än jag.. Det var så många som förlorade sina hus och lägenheter. Så är det
fortfarande. Alla hus med färre än fyra-fem våningar ligger sedan länge under
vatten. Nästan vart höstår är det något av sextonvåningshusen som rasar.
Betongen vittrar sönder efter att ha stått så länge i det frätande vattnet och
isen går hårt åt materialen under vinteråren. Tre av husen står ännu kvar, även
om det i söder lutar betänkligt nu, det rasar nog i nästa storm. Det knakar och rycker när isen lägger till om
vinteråren, och när höststormarna härjar som värst slår vågorna upp mot
väggarna och vatten sipprar in genom sprickor som är illa tätade. När våråret kommer har jag kanoten redo. Man
vet aldrig säkert hur mycket vattnet stiger.

Jag hyr ut platser åt människor.Till att börja
med fick jag pengar i hyra. Då fanns det ännu varor att köpa. Jag köpte
vedkaminer, tre stycken. Jag ångrar att jag inte köpte fler. Vi fortsatte att
använda pengar ett bra tag även efter att elen försvann. Det var en besvärlig
tid, alla hade sin privata uppfattning om att just den ena valutan var bättre
än den andra. Efter någon tid så fick man på något vis utgå ifrån den siffra
som stod på sedeln, oavsett vilken valuta det från början varit, för att alls
kunna hålla någon slags räkning på något. Mynten var egentligen mer
eftertraktade då dom kunde användas till smide.
Men sen efter hand, blev sedlarna som så mycket annat, uppblötta och söndermöglade
i den ständiga fukten, och själva systemet med med pengar kändes omodern.` Numera betalar dom
hyra med att dom hjälper mej att hålla lägenheten i gott skick, fixa mat och
dricksvatten och sånt där. Det är också
helt nödvändigt att vara flera om man inte ska ska frysa ihjäl under
vinteråren. När det är som kallast får vi turas om att ha brandvakten och
resten ligger tätt tillsammans under plasten för att försöka hålla värmen.

Det bor ungefär tjugofem personer i min lägenhet
nu. Jag känner inte alltid igen alla, det kommer nya hela tiden, varefter dom
förra dör. Dom gamla verkar segast. Jag
är äldst med mina etthundratolv år men två av mina gamla kompisar bor här
fortfarande, dom är nittioåtta respektive etthundrasju år. Det bor två unga
kvinnor här, tre killar som verkar vara i tjugoårsåldern och några barn, jag
tror dom är fyra stycken. De unga människorna har alla någon eller några
skador, medfödda eller förvärvade. Sen är det
mest gamlingar mellan sjuttio och åttio. Dom är ju också lite skröpliga,
sådär som man kan bli med hög ålder, men jämfört med mej är dom ju rena ungdomar. Så jag utnyttjar dom som är
lite yngre och starkare när vi ska ut med kanoten och samla. Det är ont om
människor som är friska nog att samla. Dom flesta saknar någon eller några kroppsdelar.
Armar och ben är lätt räknade i dessa tider.

I dom andra lägenheterna som finns kvar, det bor
ännu några på femte våningen och det är fullbelagt på sjätte och sjunde, är det
ungefär likadant som hos oss. På femte våningen har fukten krupit upp såpass
att golven ner mot fjärde, där det är öppet vatten, nu blivit så instabila så
det är riskabelt att bo där. Dom kommer att bli tvungna att flytta upp snart.
Vi fyller upp vad vi kan inne i huset, med bråte som kommer flytande och har gjort så i alla år sedan vattnet kom.
Från källaren och upp till fjärde plan är det fyllt med skräp som vi av olika anledningar inte har
kunnat utnyttja som byggmaterial eller bränsle. Alltid stabiliserar det något
kan jag tänka. Den åttonde våningen är obeboelig sedan taket for iväg i en av
stormarna. Det är illavarslande inför kommande vinterår. Har vi otur kommer
snötyngden att få mitt tak att rasa in, och då är min lägenhet inte längre beboelig.

Det finns
gott om material att hämta. Det flyter runt i stora högar, samlar sej som öar
runt rester av huskroppar som sticker upp lite här och där ur vattnet. Vi behöver ha brännbart material, det går åt
massor bara för att ordna med vatten till alla var dag. Det är ju inte som förr
i världen när vatten var nånting som kom ur kranen. Barnen har inte ens nått
ord i sitt språk för vattenkran, det är lika mycket en saga för dom som när jag
berättar om elektriska apparater. Jag saknar verkligen gammeldags bryggkaffe,
det där puttrande ljudet från köket när
kaffebryggaren var färdig, doften av
nybryggt kaffe. Det är bortåt fyrtio år
sedan jag smakade kaffe för sista gången. Jag var upp till fastlandet i
affärer. På den tiden hade jag ännu krafter, och ben.

Plast finns det
gott om, i alla möjliga kvaliteter, hårt och mjukt, gammal och spröd som
pulveriseras när det blir riktigt kallt under vinteråren. Och mjuk som smälter till egendomliga formationer
under sommaråren. Vi använder mycket plast. Den är bra att peta in i sprickorna
i väggarna och täta med. Det är viktigt att täta sprickorna så fort man bara
kan, då stormarna gör oerhörda skador på lägenheterna om vinden lyckas blåsa igenom.

Vi har det
som bränsle också, men det går inte att använda inne. Vi har försökt att elda
plast i kaminen på balkongen, men brandvakten dog, bägge gångerna, så nu gör vi
inte det längre. Det är svårt att hitta
bränsle som kan användas inomhus, alla lägenhetens tillgångar är redan slut.
Parkettgolvet, innerdörrar och köksskåpen, allt är borta. Däremot går det
jättebra att elda plasten utomhus, vi
kokar nästan allt vårat vatten så, när det inte blåser eller regnar för mycket. Det är tråkigt att det regnar och
blåser så ofta och länge.

Mjukplast kan man strimla och virka eller väva
av. Ett slags plasttyg som är mycket användbart att tillverka kläder, rep och
sånt av. Det excentriska paret som hyr
det som förut var klädkammaren här, är
så fantastiskt skickliga på att
tillverka saker av sådant plasttyg så det tillockmed kommer folk hit långväga ifrån och byter till sej deras
produkter. Ända ifrån fastlandet kom det
folk förra våråret. Konserverad mat hade dom med sej. Burkarna var rostiga, men
det var ändå jättegott, ärtsoppa och fruktkompott, smakade verkligen ”barndom” och svunna tider,
fastän bäst före-datumet var lite passerat. Bäst före-datum, vilken grej. Tänkt
att det fanns en tid, som jag kan komma ihåg ännu, trots att jag är ålderstigen
och säkert litet förvirrad, då man slängde bort mat med passerat bästföredatum.
Idag är ju sånt totalt obegripligt. Många
saker blev obegripliga efter det första
vinteråret. Tvål hade dom också med sej,
fast det tycker jag är tramsigt, det är ju ingen som använder sådant längre.
Kanske gör dom det på fastlandet, det kanske är torrare där så det känns
meningsfullt att blöta ner nånting ibland. Vad vet jag. Hygien är liksom överspelat. Förvisso kommer
det fortfarande epidemier ibland om sommaråren, men det är inte alls lika många som dör av farsoter längre. Sjukdomarna
slår ju mest ut medelålders personer,
och dom är det inte så många kvar av numera. Dom som är äldre verkar vara
immuna på nått vis. Eller döda. Och dom
barn som klarar sej ifrån förgiftningarna, sommarhettan och vinterkylan, och
inte dör i olyckshändelser , förfaller också att vara immuna.

Förgiftningarna är det nog bara kackerlackorna som klarar ordentligt.
Barnen brukar fånga kackerlackor och när de har till ett kok så kokar vi soppa.
Små barn tål inte den soppan men är dom runt tio år, så brukar dom klara det. De flesta vuxna tål
den. Kanske dom värsta gifterna blir kvar i benen och skalet som man ju inte kan äta på kackerlackorna.
Det sägs att man inte ska äta kackerlackesoppa för ofta, men det gör vi inte
heller. Vi är ju många till bords här som man säger, och det är ju synd att
inte låta kackerlackorna växa till sej ordentligt innan man tar dom. Jag vill
väl inte påstå att den soppan är så speciellt god, men det är ändå en trevlig
omväxling till dom eviga algerna. Några andra djur finns inte längre, inte ens
vägglöss eller tarmparasiter.

Vi samlar alger när vi kan vara ute med kanoten
under våråren och tidigt på höståren. Dom växer i stora sjok i husresterna och på dom gamla bropelarna som
fortfarande står kvar till del ute i sundet. Eller det som var sundet, havet
har ju tagit det sedan länge. Bron var ett stort och stolt bygge när den restes under min ungdomstid, en länk mellan
två städer, två nationer. Det gjordes tillockmed en teveserie som i någon mån
kretsade runt denna bro. Vi samlar så mycket vi kan lagra. Vi torkar det vi kan och
försöker hålla liv i så mycket som möjligt av det vi drar hem till huset. Mycket av det vi får hem förlorar vi i
stormarna igen. Att torka utomhus är lönlöst, det blir förstört av stormarna,
regnen och den brännande hettan. I den mån det är möjligt förvarar vi
algskörden inne i huset, strax ovanför vattenlinjen.

Det är
svårt att torka nånting i den fuktiga miljö som vi har. Allting är ju mer eller
mindre fuktigt hela tiden. Om man har tur och har levande alger när det drar sej
mot vinterår så kan man faktiskt frystorka dom. Det är bra att ha i lagren
tills det blir vårår och man kan komma ut igen.

Vi odlar lite svamp i lägenheten. Efter stormarna
hittar vi ibland rester av riktiga äkta träd som vi tar tillvara. Om dom bara
får ligga ett tag och det inte är mitt i sommaråret så brukar det växa svampar
på med tiden. Trä som legat i vattnet länge, och trärester
från byggnader är så impregnerat av gifterna att inget växer där, men det är
värdefullt bränsle. Det är nog osäkert huruvida den svamp vi kan odla är
hälsosam, men man får prova sej fram, någon får äta och dom andra avvaktar och
ser om vederbörande mår illa eller ej.
Det är förvånande enkelt att få frivilliga till denna smakpanel, många
kan känna sej trötta både på alger och tillvaron.

Det växer ju lite alger i huset och lägenheten hela tiden, men det är inte mer
än att den som hittar ett skott äter upp
det genast. Under sommaråren när hettan är som värst så blommar algerna och då
blir dom giftiga. Det går ändå inte att plocka, hettan gör att plasten blir
mjuk, lagningarna i kanoten släpper, kläderna smälter och man bränner sej
ihjäl. Det finns fortfarande riktiga tygkläder i omlopp men det är mera uppe på
fastlandet där dom är lite rikare, lite torrare. Men även där är det numera
sällsynt har jag hört.

Stormarna har sedan länge rivit ut alla
lägenhetens fönster utom det lilla vädringsfönstret i köket. Glaset är såklart
borta, men karmen finns konstigt nog kvar.
Vi har lagat med byggbråte som vi har samlat därute. Byggt för både vardagsrumsfönstret och den
förut inglasade balkongen med rester av söndertrasade hus. Balkongdörren finns också
kvar. Där på balkongen brukar vi ta ner
en av sektionerna som vi har byggt så det kan komma in lite luft och ljus under
sommaråren och även vissa gånger om vårår och höstår om det inte regnar, vilket
det iockförsej gör mest hela tiden.

Annars är det väldigt mörkt i lägenheten. I sovrummet har vi gjort en glugg av en
gammal pyrexform och där kan litet ljus sippra in. Så vi är ändå lyckligt
lottande om man jämför med andra lägenheter, där dom är ännu fattigare än vi.
Glas är en bristvara, och det klarar
inte stormarna som är nuförtiden ändå om vi kunde hitta något.

Det blir kallt om vinteråren. Jag vet inte hur kallt
det blir. Vi har inga termometrar längre. Den sista vi hade gick i botten det
första vinteråret och sönder sen på
sommaråret efter. Det är faktiskt också helt ointressant att veta hur kallt det
är. Vi vet att vi fryser, som fan. Även
om vi för det mesta lyckas hålla vatten flytande i lägenheten, är det alltid några som dör. Och vi blir tvungna att öppna och kasta ut dom
döda. Eller ja, det av dom som vi inte kan ta tillvara precis när dom dör. I
början av det här eländet med årstiderna så kastade vi alltid ut dom döda, nu
vet vi bättre att ta tillvara på de få resurser vi har. Det är en osmaklig
hantering, men av nöden tvunget.

Det kommer nästan bara nya på våråret. Ibland föds det barn, men det är inte många
och dom flesta dör ganska omedelbart. Dom få som överlever har kroppar som i
någon mån är bättre anpassade till miljön här än vad vi som är äldre fötts med.
Dom föds blinda och ibland utan ben och armar, vilket är en fördel då dom
kommer att slippa framtida smärtsamma amputationer. Dom nya kommer paddlande,
några seglar och när dom kommer är dom
ofta uttorkade eller sjuka och svåra att hålla liv i. Utom dom som kommer från
fastlandet för att byta till sej plast,
dom är oftast i bättre kondition då dom fortfarande har viss tillgång på konserverad mat. Dom paddlade ditupp med en grupp härifrån huset, det tog sju
månader innan dom var tillbaka. Det var visst inte så mycket bättre där. Jorden
är förgiftad,det som ligger kvar och inte har eroderat ut i havet. Det växer
inte mycket mer än svamp. Dom har lite mer träbråte, vi har lite mer plast. Dom
bor i grottor i urberget. Det är lite torrare däruppe och det är högre
dödlighet på sommaråren där. Det blir brist på vatten. Också dom samlar vatten
från nederbörden och har metoder för att rena och filtrera bort vad de kan av gifter för att få
dricksvatten, men det är såklart besvärligt för dom när ingen nederbörd faller
på många månader. Hos oss har vi har ju
värsta ångbastun där vi bor, när det är sommarår och torkperioder. Även om det
inte regnar på många månader och vattnet sjunker ett par meter så har vi alltid
ångan. Dom har några gamla svampar att
suga på bara, sen när deras lager av konserver och vad det nu var dom hann att
dra ner i grottorna före första vinteråret, tar slut. Dom som kallas rika. Dom
som drog upp på höjderna i tid, innan elen och myndigheterna försvann. Och havet kom, stort och frätande förgiftat.

Ilse Hviid
2015