Nu ska vi tillbaka till det normala då. Evenemangsbrancherna ropar hurra, ja såklart och för deras skull så javisst, det är bra. Men alla de andra, alltså de som arbetat hemifrån under nu en skapligt lång tid och uppenbarligen klarat det finfint, varför i hela världen ska de tillbaka? För att det är så jävla underbart att tillbringa sina dagar i ändlösa möten eller störiga kontorsmiljöer? Eller för att vi inte snabbt nog kan få upp utsläppen i normalnivåer igen, och bara måste tillbringa en massa dyrbar fritid med resor till och från arbeten? Cementkrisen till trots har ivern att bygga nya kontorshus på inget vis minskat till förmån för en bostadstyp med innerdörrar. Innerdörrar är jättebra om man vill ha möjlighet att inreda ett rum där man kan arbeta i hemmet. Skolungdomar som enligt några undersökningar har besvärats mindre av tex mobbing och stökiga studiemiljöer ska tvunget tillbaka till sina sociala sammanhang. Varför har man gjort undersökningar om hur folk har mått under pandemin, om man ändå inte bryr sej om resultaten? Eller blev resultaten inte de önskvärda? Att värden i stort har mått bättre av minskade utsläpp, att ingen riktigt har saknat trängsel på bussen och de medföljande förkylningarna, det är inte intressant. Tänk om vi kunde haft lov att låta pandemin klinga av, och stanna kvar i de bitar av det nya som var bra? Och sjukvården är faktiskt fortfarande hårt belastad av covidpatienter.
