Ibland tänker jag att jag har tappat det helt, världen synes mej helt surrealistisk. Som tex när en medarbetare fullständigt verkar oförstående över att jag inte kan använda mina händer något bra och tilldelar mej flertalet arbetsuppgifter som involverar händer lite extra mycket. Typ krav på snitsig finmotorik.
Kort efter ringer Försäkringskassan och hör sej för hur saker funkar eller inte. Man hör ju många onda saker om försäkringskassan, men jag uppfattade det snarare som att handläggaren indirekt uttryckte att jag kanske borde vara sjukskriven mer. Det har handläggaren helt rätt i.
Jag hade en grupp igår, har haft dem länge och det brukar vara oproblematiskt. Det är en sk. funkisgrupp, men ingen av dem har någon intellektuell funktionsnedsättning, och jag valde själv att ha just den gruppen nu när jag inte funkar så bra, och inte de andra grupperna, eftersom det är ganska svårt att leda måleri och teckning utan att blanda in händerna. Vid ett tillfälle tog en av deltagarna tag i min ena hand och klämde åt, hårt med naglarna, som jag vet inte, för att testa om jag verkligen har ont? Som tur är var jag bandagerad, och naglarna träffade just den yta i handen som faktiskt är skapligt oskadad. Jag skrek inte. Det gjorde jag inte när jag drog ut mina visdomständer heller.
Senare på dagen var jag på utbildning som handlade om diskriminering och arbetsplatsens policy kring det. Alltså policyn är kristallklar, men jag känner mej ganska grumlig.
