Imorgon gå jag in i behandlingsvecka 8. Jag väntar otåligt på förbättring. Det kanske, vissa dagar, ser en liten smula bättre ut. Men det känns lika illa ännu. Och klådan är faktiskt värre, smärtan ganska oförändrad, dvs ständigt och utan undantag närvarande. Motoriken är ganska hopplös. Att tex slå in en julklapp är ren ångest. Jag var bra på sånt en gång. Nu får jag ta en bit i taget, välja något moment åt gången. Låta det gå några dagar mellan momenten. Jag gör så när jag syr också. Jag sydde en solhatt. Den ser iofs inte klok ut, men jag gjorde, och själva tänkandet kring den, det man kallar den kreativa processen, var balsam för den deprimerade själen. Måla vet jag inte om jag någonsin kommer att göra igen.
