Det känns skrämmande och overkligt, men ändå på något vis gräsligt nära med ”Puttes” invasion av Ukraina. En enorm ovisshet inför framtiden som gör de vardagliga bryderierna så futtiga. Och västvärldens agerande, eller ja det man som vanlig yrskalle får till sej via kvällstidningarnas rubriker. Sverige tänker inte åka till VM i nån sport i Ryssland, Ryssen blir bannad från mellon. Jösses! ”Allmänheten” visar sitt stöd för Ukraina genom att lysa upp byggnader i gult och blått, pryda sin profilbild i sociala medier med en blågul flagga. Ja, det gör nu ingen skada, men gör det någon nytta? Det hamstras jodtabletter. Och jag letar i lådorna efter dendär fåniga broschyren som kom för några år sen med goda råd inför kriget. Jo, vattenbehållare, det har jag ju. Men jag saknar ändå förmåga att bära upp det vatten jag skulle behöva för alla sju våningarna. Powerbank, fast till vad, den laddar ju ur snabbt som attan, och det lär ju ändå inte gå att ladda, än mindre att använda internet. Tändstickor (jadå, det finns en ask) värmeljus, ja skulle räcka i flera dagar. Konserver, nja, nån burk med ärtsoppa kanske. Stormkök, nej. Och samtidigt är det ändå så svårt att ta in. Och tacksamheten över min förlängda sjukskrivning är gigantisk. Mina händer är eländiga. Gjorde en slags funktionsundersökning i torsdags, och det gick ju bra, men fredag morgon vaknar jag av djupa sprickor. Och i sammanhanget är det ju så futtigt.
