Ljusbehandlingen är bra, men det går fasligt långsamt med läkningen. Det är aningen bättre, men fortfarande så att jag ska sova med vantar och smörja, och hyggligt plågsamt. Fast jag kan röra tummen lite utan att det spricker nu, och det är jag glad för. Får väl se tiden an.
Hittade ännu ett par bortglömda skåp i gömmorna. Kvarglömt från konsthantverkstiden. Ett återbruk som liksom var sjukt mycket före sin tid. Kasserade möbler och annat skrot som jag då snickrade skåp av och målade. Helt unika, återbruksskapelser. Sålde många under några år då innan det livet gick sönder. La ut lite här och där på facebook och instagram nu, i förhoppningen att nån köper, och för allt i världen hämtar dem. Det går väl typ ganska jätte-trögt, men man får ju testa. Det är svåra grejer att skänka till vänner då dom är så speciella, och jag nänns inte slänga. Men jag måste reducera mitt bohag, jag måste. Och just nu är det en sjukt dålig tid att sälja saker rent allmänt, med det ekonomiska osäkerheten och allt det som sker i världen. Sjukt egentligen. Skåpen skapades under en tid då det också var en sorts ekonomisk kris. Hög arbetslöshet och sånt. Just där och då, tyckte jag att krisen var min bästa vän. Utan den hade jag aldrig kunnat lämna fabriksjobbet och ägna mej åt något kreativt. Må så vara att jag fick hitta materialet i containers, men det gick, jag var enveten, arbetade intensivt och det blev ett företag. Det var gott så, en stund.
