Längtan efter långhelgen har varit så stor. Jag har gjort mej planer om att äntligen få dra igång en ny stor duk, att träffa lite familjemedlemmar, kanske nån vän, och röja på balkongen, göra vårfint och kanske sy nått av det fina tyget som blivit liggande så länge. Och i ungefär samma ögonblick som ledigheten är ett faktum, då kommer den stora kompakta tröttheten. Den som bara vill ligga på soffan och sova framför teveserier. Jag skyller på tidsomställningen, detta vanvettigt sjuka påfund att ställa om till sommar och vintertid. För varje gång detta ska göras har jag allt svårare att komma i fas med livet efteråt. Flera veckor som går till onödig spillo varje år, med migränen kittlande bakom vänster öga. ”Dagarna blir ju längre” kvittrar någon egendomlig typ hurtfriskt. Nej, dagarna blir inte längre. Dom blir bara nedkletade med en kompakt trötthet. Men Glad Påsk för allt i världen.
