Konstnärligt har detta året varit fantastiskt. Fina utställningar, och jag har också sålt några målningar. Det negativa är ju att jag inte längre kan måla. Nåväl, det finns nu värre katastrofer, krig och miljö och allt vad man vill. (I MIN värd är det ju jättekatastrof) Och så är det med det.
Jag skulle vilja kunna.
För ca 2 veckor sedan, söndagen den 4 för att vara petigt exakt, var jag kallad till MR-röntgen av mitt knasiga knä. Knäskadan är gammal, men förvärras stadigt trots ihärdig träning, så jag var ju glad att få en tid relativt snabbt. Såhär i efterhand kan jag ju förstå att det var korkat att inte beställa en sjuktransport då undersökningen skulle ske i grannstaden, men jag tog mot bättre vetande tåget. I extremt god tid, tog jag tåget, vilket var bra, för tåget var stillastående pga spårspring en lång stund. Detta kan nu inte Region Skåne rå för, och med minsta möjliga marginal, och en buss, kom jag så till sjukhusområdet. Därefter försökte jag navigera till det mobila MR stället via mobiltelefonens gps. Det är alltid spännande. ”Gå sjuhundra meter norrut på Getingevägen och sväng sedan höger in på…osv. Och så står man där och funderar över vart alla gatunamnsskyltarna är, och vilket väderstreck som är vart. Med hjälp av en förbipasserande person och en viss känsla av stress så hittade jag sedemera tre byggbaracker typ, med en flagga som vittnade om att jag hittat rätt. Byggbaracker är bra till mycket, men handikapptillgängligheten är kanske inte dess starkaste gren. En torr-toa där möjlighet till handtvätt inte fanns, och ett omklädningsrum proppfullt av smutstvätt.
Nåväl, det var byggt en typ av rullstolsramp in till den bod där själva undersökningsmaskinen fanns. Två sköterskor som verkade ha minimala, för att inte säga katastrofalt bristfälliga kunskaper, i hur röntgenmaskinen fungerade, men de var bägge mycket vänliga. Undersökningen tog ca en kvart, jag var ombedd att ligga stilla som en staty, före start, och sedan en bit in i undersökningen, ombedd att förflytta mej en bit. Efteråt talade de om att resultat skulle meddelas från min vårdcentral om ungefär en vecka.
Några tåg gick inte till min hemstad över huvud taget, och då det var söndag brydde man sej inte om att sätta in ersättningsbuss. Så jag och mitt knasiga knä promenerade till busshållplatsen, i en annan del av staden, och åkte med en överfull regionbuss mot hemmet. Något resultat av undersökningen finns ännu icke att se, efter två veckor.
Tur att jag ändå inte är värre handikappad, men jag misstänker att de flesta människor som behöver göra en sådan röntgenundersökning inte är helt kuranta någon av dem, och den besparing som man tänker sej göra genom dessa spartanska förhållanden och illa utbildade personal, kan tänkas komma som en backlash i någon annan ände för Region Skåne.
Jo, jag övar den klumsiga vänsterhanden, och jo, ja, den duger till vardagligt göromål, men verkligen inget finlir. Hörgertummen läker sakta, den går att böja lite nu. Det med att teckna går fetbort, och hjärnan blir frustrerad av avsaknaden av ”leksaker” att fnula omkring med. Och så började jag att fotografera Apan och träskallen…Och har lagt ut en bild om dagen, ungefär, på fejsboken. Nu har apan liksom fått liv och personlighet, den har liksom blivit en grej. Jag har kul.
I övrigt är det märkligt varmt, vårvärme i slutet av oktober. Och världsläget är på inget vis hoppingivande. Hyresvärden skulle kunnat spara mycket på värmen nu, men den vanligtvis sköna golvvärmen pumpar på, och vidare ut genom den öppna balkongen. Riktigt så modernt är inte huset att värmen går att reglera på annat vis. Konstigt ändå med tanke på hur ultramodernt det var att lägga golvvärme när huset byggdes.
Ljusbehandlingen är bra, men det går fasligt långsamt med läkningen. Det är aningen bättre, men fortfarande så att jag ska sova med vantar och smörja, och hyggligt plågsamt. Fast jag kan röra tummen lite utan att det spricker nu, och det är jag glad för. Får väl se tiden an.
Hittade ännu ett par bortglömda skåp i gömmorna. Kvarglömt från konsthantverkstiden. Ett återbruk som liksom var sjukt mycket före sin tid. Kasserade möbler och annat skrot som jag då snickrade skåp av och målade. Helt unika, återbruksskapelser. Sålde många under några år då innan det livet gick sönder. La ut lite här och där på facebook och instagram nu, i förhoppningen att nån köper, och för allt i världen hämtar dem. Det går väl typ ganska jätte-trögt, men man får ju testa. Det är svåra grejer att skänka till vänner då dom är så speciella, och jag nänns inte slänga. Men jag måste reducera mitt bohag, jag måste. Och just nu är det en sjukt dålig tid att sälja saker rent allmänt, med det ekonomiska osäkerheten och allt det som sker i världen. Sjukt egentligen. Skåpen skapades under en tid då det också var en sorts ekonomisk kris. Hög arbetslöshet och sånt. Just där och då, tyckte jag att krisen var min bästa vän. Utan den hade jag aldrig kunnat lämna fabriksjobbet och ägna mej åt något kreativt. Må så vara att jag fick hitta materialet i containers, men det gick, jag var enveten, arbetade intensivt och det blev ett företag. Det var gott så, en stund.
För det mesta fegar jag ur och skissar hemmavid, tex på sommarfin balkong, som tex bilden ovan. Men sist var jag med, dock inte tuff nog att använda finpappret…Nåja, det var bra ändå. Turning Torso är gjord på finpappret, 300g akvarellpapper. Jag har kommit till den insikten att jag måste reducera mina ”samlingar” av konstnärsmaterial, målningar och annat som sitter i vägen för den flexibilitet som jag högst troligt kommer att behöva snart. Just nu är jag skapligt frisk i händerna och bär ner överflödigt material i soprummet, en påse då och då. Hoppas att någon skapande människa hittar och använder det där. Flexibiliteten kommer att behövas när pengarna tar slut, vilket dom högst troligen gör fortare än det som ursprungligen var planen. Och planen är ju att jag inte kommer att arbeta nått mer. Det går bara inte. Bara en sån sak som att det tog ungefär 4 månaders heltidssjukskrivning för att bli i sådant skick att jag ens kan bära ut en påse överflödigt material ur arbetsrummet och till soprummet.
Vädret är helt typiskt sommarväder, omväxlande sol och regn. Det tycker jag är jätteskönt. Nere i Europa är det enligt nyheterna helt gräsligt varmt med flera nya skogsbränder. Om nu inte människan och dennes krig lyckas förstöra jorden så kommer klimatförändringarna uppenbart att göra det. Allt medan damer och herrar i dyra outfits diskuterar om det är människans fel eller ej, och fortsätter att elda på konsumtions hetsen.
Nåväl, vernissagen är gjord. N åkte med mej dit, och det är jag mycket glad för. Det var vackert i utställningslokalen, de hade köpt en jättefin, stor blombukett, färg-matchad till målningarna. Norra Skåne tidningen skrev ett jättetrevligt reportage som var i tidningen igår. Det är fint. Sen var jag och N ute och käkade och i det hela fick jag en mycket trevlig dag. Jag är väldigt tacksam för mina vänner. De är verkligen guld, kanske lite extra just nu när stämningsläget ramlat ner under ytan.
Mycket av min tankeverksamhet snurrar runt stundande utställning. Jag packar, vilket går mycket långsamt då min högra hand fortfarande är ganska dålig. Jag har reducerat antalet målningar till åtta st nu, och det känns bra och lagom. I övrigt har jag haft en mysig vecka, varit avskärmad från mycket av det som sprakar i nyheterna om krig, miljöelände och politiska bråk. Mitt ben funkar lite sisådär. Men det får det nog göra då. Jag försökte boka en tid på vårdcentralen och det är liksom god-dag yxskaft. Däremot fick jag med blixt-hastighet en ny brandvarnare av min hyresvärd MKB. Man skulle önska att alla instanser i samhället fungerade så. Men, det som har mest plats i min skalle just nu är då den stundande utställningen i Osby Konsthall, med start den 17 Juni.
Redan är det färdigbadat i kallvatten på Ribban. Var nere igår, vattnet var sommarvarmt nästan. Skönt såklart ändå, om jag nu bortser från att en hudbit satt kvar på cykelstyret när jag kom fram så högerhanden igen är ganska trist. Lite trist är det också i mitt vänstra ben, jag måste liksom skärpa till mej med att träna det trasiga gamla knäet. Det regnar lite, jorden behöver det.
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.