Ilse Hviid Blogg

Såhär vackert fick jag lov att bo under min stipendievistelse på Artur Lundkvistgården. När jag kom blommade vitsipporna för fullt uppe i skogen. När jag åkte hem började liljekonvaljerna just att ta över. Det har varit fullständigt fantastiskt, så lugnt och skönt. Jag har gått långa promenader i de vackra omgivningarna med skogar, beteshagar och gårdar längs slingrande grusvägar. Jag har suttit ute alla dagar och målat, och cyklat runt på den fina gröna cykeln till nya fina platser. Och jag har använt mycket tid till att bara sitta i trädgården och lyssna på vindens sus i träden och småfåglarnas kvitter. Jag saknade inte min dator en sekund, jag stängde ganska kvickt av alla aviseringar i min telefon sen jag kom dit. Jag har läst böcker, tecknat, skrivit, tänkt och målat. Och jag har blivit alldeles fantastiskt omhändertagen från början till slut. Jag ville inte att det skulle ta slut.

Det tog ju slut och staden syntes mej skränig, skräpig och kantig, det var motbjudande att komma hem. Min lägenhet är helt okej, min blomstervakt har gjort allting så bra så bra. Men mitt öra förmådde inte att sortera bort alla husets ljud, det ständiga trafikbruset och larmet från bygget utanför. Kroppen visade sitt missnöje med att omedelbart bli förkyld, inget allvarligt och jag är redan tillfrisknande efter bara några dagar. Minnet av vistelsen vilar inne i mej som en nedsvald diamant. Jag kunde inte haft det bättre och naturen var i sin vårvackraste grönska, det bär jag tacksamt med mej.