Just nu mår min hud ganska bra, ungefär så bra som det går, vilket i klartext betyder att jag har 6 st fingrar som inte är såriga, och ganska god motorik. Så jag tyckte att jag skulle ta tillfället i akt att sortera ur en garderob, lägga ett knippe byxor i högen med ”sy-projekt” och en annan hög med användbara byxor. Sagt och gjort, och så skrapar jag sönder ett finger mot en byxa, blodvite uppstår. Kladd och fanskap. Nej skadan är inte dramatisk, det går att plåstra om. Byxtyget går att tvätta. Jag blir bara så jävla ledsen över påminnelsen, de ständiga påminnelserna över hur jäkla skör jag är, hur ynkligt liten förmåga jag har. Och vetskapen att den förmågan krymper.
