Det är ingen hemlighet att jag är mycket inspirerad och imponerad av Lars Lerin såsom akvarellmålare. Svårt att känna på annat vis efter besöket på Sandgrund för några år sedan. Jag läser nu hans gigantiska bok Naturlära, en tung sak ur många synvinklar, jag är glad att ha möjligheten att läsa den sakta, begrunda, studera de många bilderna, och låta intrycken tränga in under promenaden. Jag är också glad att jag kan få gå den dagliga promenaden i den lilla strimma av dagsljus som bryter igenom vintermörkret. Det gäller att njuta av det så länge det varar.
Strax kommer troligen vaccin och vi måste alla kamma oss och springa med långa benet före, tillbaka in i ekorrhjulet. Det genomtänkta och välformulerade får ge plats för mer av glättigt pladder och snabba glimtar. Som Lerin blir förvandlad till Mysfarbror i teverutan, nästan litet Ernst Kirchsteiger liknande. Det berör mej med ett obehag som jag inte kan förklara, en känsla av att allt bara är skådespel.
