En liten saga som jag skrev för några år sedan. Nu när klimatfrågorna är i ropet på ett mer uttalat vis kan det vara skoj att återvända till den.
Jag har bott I den här lägenheten I sextiotre år. Det är faktiskt ett av mitt livs allra bästa beslut att flytta in i just precis här. Det var en fin lägenhet då när jag flyttade hit, jag målade om i köket, vardagsrummet och badrummet. Ljusa och härliga kulörer. Säkerhetsdörr av stål. Fina golv för att vara ett sånt där miljonprogramshus, äkta ek-parkett som kom att värma gott när första vinter-året kom. Ungarna hade just flyttat hemifrån och jag hade ett bra arbete och en fantastisk utsikt från sjunde våningen, näst högst upp i huset. Då bodde jag själv i hela lägenheten. Femtiosex kvadratmeter, vilken obeskrivlig lyx. Det kan jag sakna ibland, även om det visst har fördelar att det finns andra människor omkring mej. Ensamheten är numera avskaffad, som så mycket annat som sågs som fullständigt självklart, då på den tiden då jag flyttade in här. Krig finns inte, ej heller fetma.
I
klart väder kunde jag skymta Köpenhamn och havet i horisonten,
bortom stadens västra delar. Solnedgångarna var fantastiska på
den inglasade balkongen. Det talades redan då om att kaskaderna av
kulörer var ett tecken på föroreningar i luften. Om plasten som
flöt runt i vattnet och arter som dog ut. Det hölls klimatmöten
runtom i världen, det cirkulerade protestlistor på sociala medier,
som man kunde skriva på för att rädda isbjörnar och protestera
mot företag med tvivelaktiga miljöhänsyn. Av någon anledning så
gick miljötänket ändå trögt, varken vapenindustrin,
storföretagen eller bankerna var speciellt engagerade. På nått vis
blev det liksom alltid som så att myndigheterna prioriterade byggen
av stora motorvägar, försvarsindustri eller storstilade planer på
att hitta nya planeter att smutsa ner, framför bevarandet av någon
ännu livsduglig skogsplätt eller ekonomiskt stöd till nya
innovationer i fråga om vattenrening eller teknologi som var godare
för planeten än för aktieägarna.
Med
tiden blev det ju fler och fler orkaner, värmeböljor och långvariga
regn. I nyheterna talades det om snökatastrofer, jordbävningar,
skogsbränder och översvämningar och sen fortsatte rapporteringen
om börsens upp och nedgångar. Så på något vis det kändes som
det var någon annanstans det där förfärliga hände, och man
skickade dit nödhjälp med flygplan och hyllade räddningsmanskap i
nyhetsrportage. Det sändes tevegalor med glitterbeströdda artister
som samlade in pengar till dom olycksdrabbade. Efter en tid började
det komma flyktingar, som skickades tillbaka då dom inte ansågs att
ha giltiga asylskäl, vilket var ganska meningslöst då det kom
hundratusentals fler än myndigheterna hade förmåga att avvisa. Med
tiden skulle det komma nödhjälp även hit, det gjorde det efter att
dom första orkanerna rev med sej hustaken, det byggdes upp och
reparerades men for sedan iväg i nästa oväder. Och i de varmare
perioderna föll liksom problemen i glömska, och arbetet med att
bygga nya köptempel fortsatte som förut. Många kunde säkert
uppskatta tidiga vårar och milda vintrar. Första sommaråret var
ganska angenämt, iallafall till en början. Syrenerna blommade redan
i februari. Fantastiskt tyckte många härhemma, andra blev
arbetslösa då turismen till soliga resmål utomlands fullständigt
upphörde. Å andra sidan växte det upp glasskiosker som svampar ur
den allt varmare marken. Byggindustrin gick riktigt bra ett tag, så
länge det fanns nått materal alls att bygga av. Sedan härjade
bränder okontrollerbart till följd av kraftiga åskväder och den
ihållande torkan. Skördarna uteblev och dom som hade ekonomi till
det köpte upp den nödslaktade boskapen, och förvarade i fryshus
omgärdade av stängsel och beväpnade vakter.
Jag
brukar berätta för barnen om bilar och flygplan, telefoner och
internet. Dom älskar historierna, men det är såklart ingenting dom
tror på. Sagor, gammeltantan berättar sagor. Det är inte mina
barn, men vi får hjälpas åt att ta hand om dom barn som finns. Dom
flesta dör ändå. Mina egna vet jag inte var dom är längre, det
ska finnas både barnbarnsbarn och andra släktingar men jag har
ingen kontakt med någon av dom längre. Efter andra vinteråret vet
jag nästan ingenting om vad som händer utanför lägenheten. Det
är också svårt för mej att ta mej ut numera. Jag är gammal och
skröplig och inte så stark längre, och ben har jag inga fler,
vilket också är lika gott. Det är så förfärligt plågsamt när
man behöver amputera dom förfrusna stumparna. Men jag har
fortfarande en kanot.
Förr
i världen hade jag en cykel. Jag saknar att cykla till stranden och
att simma i vattnet. Kanoten fick jag för ungefär trettio år
sedan, jag ärvde den, eller ja…jag tog den som betalning för
hyran som jag aldrig fick, när han dog han som var skyldig mej. Den
används under perioder då det inte går att ta sej ut, mest som
säng. Vinteråren går det ju ändå inte att paddla och
nuförtiden kan man ju inte ha nånting därute. Antingen sliter det
sej när det blåser eller så blir det stulet.
Det
finns perioder på våråret när man kan paddla. Vi brukar samla
alger och byggnadsmaterial då. På sommaråren blir det så hett
och förruttnelsen och algblomningen gör att det inte är bra för
hälsan att vara därute. Jag vet ärligt talat inte om jag tror att
det är så mycket hälsosammare att vara inne, och för min del kan
det egentligen kvitta. Jag är ändå så gammal nu. Elva vinterår
har jag upplevt. Förut kallades det årstider. Jag kommer ihåg det
så väl när årstiderna blev längre och längre. Man kände ju
mest av det på vintrarna. När man tyckte att dom ”aldrig” tog
slut. Jag tror dom varade en sisådär 5-6 månader på den tiden.
Det känns nästan skrattretande att tänka tillbaka på. Första
våråret upplevde jag som tämligen behagligt, och det gjorde säkert
många med mej. Vi hade ju ingen realistisk bild om vad som skulle
komma sen. Vid den tiden blev begreppet klimatångest klassat som en
sjukdom, och behandlades med en ny typ av antidepressiv medicin.
Något senare beslutade folkhälsovårdsmyndigheten att tillsätta
medicinen i dricksvattnet. Jag vet inte om det blev någon direkt
effekt av det. Det var inte så många hushåll kvar som hade
tillgång till vatten ur en kran då. Vid andra sommaråret, om jag
minns det rätt, avskaffade myndigheterna årstidsräkningen och
införde det nuvarande systemet med vinterår, vårår, sommarår
och höstår, som en sista desperat dödsryckning för att visa på
någon slags handlingskraft och kontroll, innan elen slutade fungera
helt och myndigheterna med den. Andra höståret stannade vattnet
kvar även sedan regnet slutat. Översvämningar har vi ju haft
jättelänge, det var nog bara dom fem första åren som jag bodde
här som det fortfarande fanns källare i huset. Men på andra
höståret så blev det ju så att vattnet aldrig sjönk undan och
sen dess är det entré nånstans mellan tredje och fjärde våningen.
Vattnet stiger och sjunker mer eller mindre vart årstidsår. Det var
då han flyttade in här, han med kanoten. Han bodde tidigare på
tredje våningen, den lägenheten i mitten. Vi hade känt varandra
en tid, såsom grannar kan göra. Fikat ihop, och varit till
varandras hjälp med småsaker och sällskap. Han fick hyra här mot
att jag fick ha tillgång till kanoten. Det var trevligt och lite
tryggt, mitt i allt kaos.
Det
var ju illa för oss allesamman, många blev ju utan bostäder helt
och hållet och frös ihjäl när det väl sedan ändå blev ny
vinter. Vissa trodde inte det skulle bli vinter fler gånger då,
efter ett vårår, ett sommarår och ett höstår. Men växlingarna
stabiliserade sej så. Som det är nu. Ett årstidsår är mellan
trehundra och fyrahundra dagar ungefär. Vårår och höstår är
lite kortare än sommaråren och vinteråren. Elva vinterår, jag
hoppas verkligen att detta blir mitt sista. Det är väl inte vettigt
att en gammal eländig människa aldrig ska få dö.
Jag
anser mej att vara en rik människa. Jag har lägenheten, och
kanoten. Själva begreppet rik eller fattig har ju förändrats över
tiden. Det beror ju helt på hur man ser på det. Numera är till
exempel en lägenhet, eller en kanot en rikedom.
Myndigheterna krävde ju fortfarande hyra av oss en bra bit in på tjugohundratalet. Hyran var dyr och jag var fattig då, till följd av tidigare myndighetsbeslut att avskaffa den allmänna pensionen, ja faktiskt alla sorters bidrag,som dom kalla det det, för att klara ekonomin. Så jag hyrde ut platser till dom som var värre drabbade än mej. Det var så många som förlorade sina hus och lägenheter. Alla hus med färre än fyra-fem våningar ligger sedan länge under vatten. Nästan vart höst-år är det något av sextonvåningshusen som rasar. Betongen vittrar sönder efter att ha stått så länge i det frätande vattnet och isen går hårt åt materialen under vinteråren. Tre av husen står ännu kvar, även om det i söder lutar betänkligt nu, det rasar nog i nästa storm. Det knakar och rycker när isen lägger till om vinteråren, och när höststormarna härjar som värst slår vågorna upp mot väggarna och vatten sipprar in genom sprickor som är illa tätade. När våråret kommer har jag kanoten redo. Man vet aldrig säkert hur mycket vattnet stiger. Löjlig rutin egentligen, för vi skulle ändå inte komma levade från en rejäl översvämning någon av oss, med bara en kanot.
Jag
hyr ut platser åt människor. Till att börja med fick jag pengar i
hyra. Då fanns det ännu varor att köpa. Jag köpte vedkaminer, tre
stycken. Jag ångrar att jag inte köpte fler. Vi fortsatte att
använda pengar ett bra tag även efter att elen försvann. Det var
en besvärlig tid, alla hade sin privata uppfattning om att just den
egna valutan var bättre än den andra. Efter någon tid så fick man
på något vis utgå ifrån den siffra som stog på sedeln, oavsett
vilken valuta det från början varit, för att alls kunna hålla
någon slags räkning på något. Mynten var egentligen mer
eftertraktade då dom kunde användas till smide. Men sen efter
hand, blev sedlarna som så mycket annat, uppblötta och
söndermöglade i den ständiga fukten, och själva systemet med med
pengar kändes omodernt.` Numera betalar folk hyra med att dom
hjälper mej att hålla lägenheten i gott skick, fixa mat och
dricksvatten och sånt där. Det är också helt nödvändigt att
vara flera om man inte ska ska frysa ihjäl under vinteråren. När
det är som kallast får vi turas om att ha brandvakten och resten
ligger tätt tillsammans invirade i plasten för att försöka hålla
värmen. Brandvakten får ligga i kanoten.
Det
bor ungefär tjugofem personer i min lägenhet nu. Jag känner inte
alltid igen alla, det kommer nya hela tiden, varefter dom förra dör.
Dom gamla verkar segast. Jag är äldst med mina etthundratolv år
men två av mina gamla kompisar bor här fortfarande, dom är
nittioåtta respektive etthundrasju år. Det bor två unga kvinnor
här, tre killar som verkar vara i tjugoårsåldern och några barn,
jag tror dom är fyra stycken. Dom unga människorna har alla någon
eller några skador, medfödda eller förvärvade. Sen är det mest
gamlingar mellan sjuttio och åttio. Dom är ju också lite
skröpliga, sådär som man kan bli med hög ålder, men jämfört
med mej är dom ju rena ungdomar. Så jag utnyttjar dom som är lite
yngre och starkare när vi ska ut med kanoten och samla. Det är ont
om människor som är friska nog att samla. Dom flesta saknar någon
eller några kroppsdelar. Armar och ben är lätt räknade i dessa
tider.
I
dom andra lägenheterna som finns kvar, det bor ännu några på
femte våningen och det är fullbelagt på sjätte och sjunde, är
det ungefär likadant som hos oss. På femte våningen har fukten
krupit upp såpass att golven ner mot fjärde, där det är öppet
vatten, nu blivit så instabila så det är riskabelt att bo där.
Dom kommer att bli tvungna att flytta upp snart. Vi fyller upp vad vi
kan inne i huset, med bråte som kommer flytande och har gjort så i
alla år sedan vattnet kom. Från källaren och upp till fjärde plan
är det fyllt med skräp som vi av olika anledningar inte har kunnat
utnyttja som byggmaterial eller bränsle. Alltid stabiliserar det
något kan jag tänka. Den åttonde våningen är obeboelig sedan
taket for iväg i en av stormarna. Det är illavarslande inför
kommande vinterår. Har vi otur kommer snötyngden att få mitt tak
att rasa in, och då är min lägenhet inte längre beboelig.
Det
finns gott om material att hämta. Plast. Det flyter runt i stora
högar, samlar sej som öar runt rester av huskroppar som sticker upp
lite här och där ur vattnet. Vi behöver ha brännbart material,
det går åt massor bara för att ordna med vatten till alla var dag.
Det är ju inte som förr i världen när vatten var nånting som kom
ur kranen. Barnen har inte ens nått ord i sitt språk för
vattenkran, det är lika mycket en saga för dom som när jag
berättar om elektriska apparater. Jag saknar verkligen gammaldags
bryggkaffe, det där puttrande ljudet från köket när
kaffebryggaren var färdig, doften av nybryggt kaffe. Det är bortåt
fyrtio år sedan jag smakade kaffe för sista gången. Jag var upp
till fastlandet i affärer. På den tiden hade jag ännu krafter, och
ben.
Plast
finns det gott om, i alla möjliga kvaliteter, hårt och mjukt,
gammal och spröd som pulveriseras när det blir riktigt kallt under
vinteråren. Och mjuk som smälter till egendomliga formationer
under sommaråren. Vi använder mycket plast. Den är bra att peta in
i sprickorna i väggarna och täta med. Det är viktigt att täta
sprickorna så fort man bara kan, då stormarna gör oerhörda skador
på lägenheterna om vinden lyckas blåsa igenom.
Vi
har det som bränsle också, men det går inte att använda inne. Vi
har försökt att elda plast i kaminen på balkongen, men brandvakten
dog, bägge gångerna, så nu gör vi inte det längre. Det är
svårt att hitta bränsle som kan användas inomhus, alla lägenhetens
tillgångar är redan slut. Parkettgolvet, innerdörrar, lister och
köksskåpen, allt är borta. Däremot går det jättebra att elda
plasten utomhus, vi kokar nästan allt vårat vatten så, när det
inte blåser eller regnar för mycket. Det är tråkigt att det
regnar och blåser så ofta och länge.
Mjukplast
kan man strimla och virka eller väva av. Ett slags plasttyg som är
mycket användbart att tillverka kläder, rep och sånt av. Det
excentriska paret som hyr det som förut var klädkammaren här, är
så fantastiskt skickliga på att tillverka saker av sådant
plasttyg så det tillockmed kommer folk hit långväga ifrån och
byter till sej deras produkter. Ända ifrån fastlandet kom det folk
förra våråret. Konserverad mat hade dom med sej. Burkarna var
rostiga, men det var ändå jättegott, ärtsoppa och fruktkompott,
smakade verkligen ”barndom” och svunna tider, fastän bäst
bästföredatumet var lite passerat. Bäst före-datum, vilken grej.
Tänkt att det fanns en tid, som jag kan komma ihåg ännu, trots att
jag är ålderstigen och säkert litet förvirrad, då man slängde
bort mat med passerat bästföredatum. Idag är ju sånt totalt
obegripligt. Många saker blev obegripliga efter det första
vinteråret. Tvål hade dom också med sej, fast det tycker jag är
tramsigt, det är ju ingen som använder sådant längre. Kanske gör
dom det på fastlandet, det kanske är torrare där så det känns
meningsfullt att blöta ner nånting ibland. Vad vet jag. Hygien är
liksom överspelat. Förvisso kommer det fortfarande epidemier ibland
om sommaråren, men det är inte alls lika många som dör av
farsoter längre. Sjukdomarna slår ju mest ut medelålders
personer, och dom är det inte så många kvar av numera. Dom som är
äldre verkar vara immuna på nått vis. Eller döda. Och dom barn
som klarar sej ifrån förgiftningarna, sommarhettan och vinterkylan,
och inte dör i olyckshändelser , förefaller också att vara
immuna.
Förgiftningarna
är det nog bara kackerlackorna som klarar ordentligt. Barnen brukar
fånga kackerlackor och när de har till ett kok så kokar vi soppa.
Små barn tål inte den soppan men är dom runt fem-tio år, så
brukar dom klara det. Dom flesta vuxna tål den. Kanske dom värsta
gifterna blir kvar i benen och skalet som man ju inte kan äta på
kackerlackorna. Det sägs att man inte ska äta kackerlackesoppa för
ofta, men det gör vi inte heller. Vi är ju många till bords här
som man säger, och det är ju synd att inte låta kackerlackorna
växa till sej ordentligt innan man tar dom. Jag vill väl inte påstå
att den soppan är så speciellt god, men det är ändå en trevlig
omväxling till dom eviga algerna. Några andra djur finns inte
längre, inte ens vägglöss eller tarmparasiter. Det var väldigt
obetänksamt av oss att döda råttorna då sådana ännu fanns kvar.
Vi samlar alger när vi kan vara ute med kanoten under våråren och ibland på höståren. Dom växer i stora sjok i husresterna och på dom gamla bropelarna som fortfarande står kvar till del ute i sundet. Eller det som var sundet, havet har ju tagit det sedan länge. Bron var ett stort och stolt bygge när den restes under min ungdomstid, en länk mellan två städer, två nationer. Det gjordes tillockmed en teveserie som i någon mån kretsade runt denna bro. Vi tar hem så mycket vi kan lagra. Vi torkar det vi kan och försöker hålla liv i så mycket som möjligt av det vi drar hem till huset. Mycket av det vi får hem förlorar vi i stormarna igen. Att torka utomhus är lönlöst, det blir förstört av stormarna, regnen och den brännande hettan. I den mån det är möjligt förvarar vi algskörden inne i huset, strax ovanför vattenlinjen.
Det
är svårt att torka nånting i den fuktiga miljö som vi har.
Allting är ju mer eller mindre fuktigt helatiden. Ruttna alger är
inte så goda.Om man har tur och har levande alger när det drar sej
mot vinterår så kan man faktiskt frystorka dom. Det är bra att ha
i lagren tills det blir vårår och man kan komma ut igen.
Vi
odlar lite svamp i lägenheten. Efter stormarna hittar vi ibland
rester av riktiga äkta träd som vi tar tillvara. Om dom bara får
ligga ett tag och det inte är mitt i sommaråret så brukar det växa
svampar på med tiden. Trä som legat i vattnet länge, och
trärester från byggnader är så impregnerat av gifterna att inget
växer där, men det är värdefullt bränsle. Det är nog osäkert
huruvida den svamp vi kan odla är hälsosam, men man får prova sej
fram, någon får äta och dom andra avvaktar och ser om vederbörande
mår illa eller ej. Det är förvånande enkelt att få frivilliga
till denna smakpanel, många kan känna sej trötta både på alger
och tillvaron.
Det
växer ju lite alger i huset och lägenheten helatiden, men det är
inte mer än att den som hittar ett skott äter upp det genast.
Under sommaråren när hettan är som värst så blommar algerna och
då blir dom giftiga. Det går ändå inte att plocka, hettan gör
att plasten blir mjuk, lagningarna i kanoten släpper, kläderna
smälter och man bränner sej ihjäl. Det finns fortfarande riktiga
tygkläder i omlopp men det är mera uppe på fastlandet där dom är
lite rikare, lite torrare. Men även där är det numera sällsynt
har jag hört.
Stormarna
har sedan länge rivit ut alla lägenhetens fönster utom det lilla
vädringsfönstret i köket. Glaset är såklart borta, men karmen
finns konstigt nog kvar. Vi har lagat med byggbråte som vi har
samlat därute. Vi har byggt för både vardagsrumsfönstret och
den förut inglasade balkongen med rester av söndertrasade hus. På
balkongen brukar vi ta ner en av sektionerna som vi har byggt så det
kan komma in lite luft och ljus under sommaråren och även vissa
gånger om vårår och höstår om det inte regnar, vilket det
iockförsej gör mest helatiden.
Annars
är det väldigt mörkt i lägenheten. I sovrummet har vi gjort en
glugg av en gammal pyrexform och där kan litet ljus sippra in. Så
vi är ändå lyckligt lottande om man jämför med andra lägenheter,
där dom är ännu fattigare än vi. Glas är en bristvara, och det
klarar inte stormarna som är nuförtiden ändå om vi kunde hitta
nått.
Det
blir kallt om vinteråren. Jag vet inte hur kallt det blir. Vi har
inga termometrar längre. Den sista vi hade gick i botten det första
vinteråret och sönder sen på sommarået efter. Det är faktiskt
också helt ointressant att veta hur kallt det är. Vi vet att vi
fryser, som fan. Även om vi för det mesta lyckas hålla vatten
flytande i lägenheten, är det alltid några som dör. Och vi blir
tvungna att öppna och kasta ut dom döda. Eller ja, det av dom som
vi inte kan ta tillvara precis när dom dör. I början av det här
eländet med årstiderna så kastade vi alltid ut dom döda, nu vet
vi bättre att ta tillvara på de få resurser vi har. Ska jag vara
ärlig så är liken efter de döda numera våran viktigaste resurs
jämte alger. Det är fett och protein som ger viktig näring och ben
som vi kan tillverka redskap av. Det är en osmaklig hantering, men
av nöden tvunget.
Det
kommer nästan bara nya på våråret. Ibland föds det barn, men
det är inte många och dom flesta dör ganska omedelbart. Dom få
som överlever har kroppar som i någon mån är bättre anpassade
till miljön här än vad vi som är äldre fötts med. Dom föds
blinda och ibland utan ben och armar, vilket är en fördel då dom
kommer att slippa framtida smärtsamma amputationer. Dom nya kommer
paddlande, några seglar och när dom kommer är dom ofta uttorkade
eller sjuka och svåra att hålla liv i. Utom dom som kommer från
fastlandet för att byta till sej plast, dom är oftast i bättre
kondition då dom fortfarande har viss tillgång på konserverad
mat.
Ett
vårår organiserade sej en en grupp härifrån huset, och paddlade
upp till fastlandet. Det tog sju månader innan dom var tillbaka, och
våråret var obehagligt nära övergången till sommarår. Det var
visst inte så mycket bättre där. Jorden är förgiftad, det som
ligger kvar och inte har eroderat ut i havet. Det växer inte mycket
mer än enstaka svampar. Dom har lite mer träbråte och plåt, vi
har lite mer plast. Dom bor i grottor i urberget, gamla gruvor och
liknande. Det är lite torrare däruppe och det är högre dödlighet
på sommaråren där. Det blir brist på vatten. Också dom samlar
vatten från nederbörden och har metoder för att filtrera bort vad
dom kan av gifter för att få dricksvatten, men det är såklart
besvärligt för dom när ingen nederbörd faller på många månader.
Hos oss har vi har ju värsta ångbastun där vi bor, även när
det är sommarår och torkperioder. Även om det inte regnar på
flera månader och vattnet sjunker ett par meter så har vi alltid
ångan. Dom har några gamla svampar att suga på bara, sen när
deras lager av konserver och vad det nu var dom hann med att dra in i
grottorna före första vinteråret, tar slut. Dom som kallas
privilegierade. Dom som drog upp på höjderna i tid, innan elen och
myndigheterna försvann. Kanske är det dom som i den gamla tiden var
företagsledarna, politikerna och bankdirektörerna, det ryktas så,
men jag vet inget säkert. När
havet kom, stort och frätande förgiftat, så gjorde det ingen
skillnad på folk.
Ilse Hviid
2015