I pensionssystemen är jag nu en expert på att bli blåst. Jag är rasande! Jag började arbeta tidigt, jag hade faktiskt skramlat ihop en hyfsad pott ATP-poäng när jag ung och övermodig startade mitt första företag. Dessa slukades in i det nya premiepensionssystemet några år senare, men motivationen att det var så få som drabbades, och det skulle ju gå bra att bygga upp pensionen på nytt. Hmm..ja, du kan skylla mej för en massa dåliga val, det är klart. Men varken barnafödande, inhopp på diverse jobb eller vård av sjuklig make genererade speciellt bra. Det gjorde senare, däremot mitt målarjobb. 🙂 Dessvärre blev jag arbetsskadad av det, vilket inte var så gynnsamt. Sen kom skandalen med bluffbolagen i premiepensionssystemet, och tråkigt nog råkar jag vara en som drabbats. Någon ersättning blir det ju inte, såklart. Nyss kom den sista käftsmällen i pensionskarusellen. Höjning av pensionsåldern. Som att det liksom inte räcker med att pensionen blir mager, den blir dessutom uppskjuten, fan vet om de ens stannar vid en ålder av 67. Med min tur så…
Seriöst. Jag hade just nyss nått mitt sparmål, jag har gjort allehanda test och prövotider, jag var redo att pensionera mej, leva på existensminimum till 65 för att sedan fortsätta så. Jag är så jävla trasig, jag har ont och jag är mögtrött, långt bortom ryck upp dej. Och nu detta. Jag känner knappast en människa i min åldersgrupp som är frisk. De har hjärt-kärlsjukdomar, cancer, utmattning, arbetsskador, förslitningar medmera, medmera. Och ungdomarna är arbetslösa.
