Snart, ”samhället” har sannerligen bråttom, är vi människor tillbaka på ruta ett igen, och kan dra iväg i konsumtionspanik. Eller gör vi verkligen det. Pandemitiden har också visat på hur mycket resor som kan sparas genom online-möten, hur många kontorsrum som är överflödiga då människor arbetat hemma. Vissa kanske har upplevt det som jättejobbigt, och för dom kommer det med all säkerhet finnas möjlighet att gå tillbaka. Andra, i synnerhet sådana med samhällsbärande jobb, har inte alls kunnat välja, kommer aldrig att kunna välja arbetsplats. Men många mår också utmärkt av att jobba hemma, slippa krångla med resor till och från, lunchlådor och ”respektabel” klädsel. Tänk nu om vi kunde halvera antalet kontorshus, och bygga om den andra hälften till bostäder. För en stad som tillexempel den jag bor i, skulle det kunna utplåna bostadsbristen. Det enda staden sen behöver ordna är att tillse att alla har råd att bo. Men rimligen borde lägenheter bli mer kostnadseffektivt än hotellrum. För med alla stödpaket och allt vad som pandemin har skakat fram ur kassakistorna i stat och kommun, så är det både ovärdigt och helt obegripligt att människor lämnas åt sitt öde, bostadslösa.
