Jag kan knappt tro att det är sant, och det får väl framtiden utvisa om det verkligen är, men min hemsida han nu fungerat utan anmärkning i 24 timmar. Jag kan dessvärre inte få nån kompis att testa nu, de lider alla av virusfobi, sedan någons make, som enl uppgift är en såndär tekniker, sagt att det kan vara virus. Hmm, ja det kanske det är, tanken gör mej lätt illamående, även om jag kört alla tillgängliga virus och städprogram i alla mina enheter ett flertal gånger. Nå, det ser ok ut nu, jag låter det vara med det. Jag har åtta fullt fungerande fingrar, det är bra, så jag syr många grytlappar av återbrukstyger. Det är kul. Rullkniven och den sedan en tid modifierade symaskinen, gör att det funkar utmärkt.
Min högra tumme har nu varit sårig och konstig i över en månad, och ingenting hjälper. Den nya hud som ibland finns under skorporna är stel och oböjlig och tummen går inte att böja. Sjukt störande, och det påverkar starkt min förmåga att skissa. Så från och med igår ska jag försöka öva upp förmåga i min vänstra hand. Den har också onda fläckar, men tummen är ännu okej, och jag MÅSTE ha funktion i den med. Det räcker inte att den hjälpligt kan skala en morot och borsta tänderna. En teckning om dagen, jag gissar att det kan ta några månader innan det funkar, men jag SKA. Helvetes jävla eksem, så infernaliskt irriterande.
Min hyresvärd tillhandahåller en pallkrage för mej, och en handfull till, att odla i. Det är nog två år sen eller kanske tre, att jag fick min låda. Den gödslade jag upp med gosig bokashi, köpejord och rensade ogräs. Sen odlade jag spenat och morötter och så. Jag fick käka ganska mycket spenat innan någon dragit upp det som växte och stampat ner det i gruset mellan pallkragarna. Jävlar i min lilla låda så sur jag blev.
Sen odlade jag inget förra sommarn, plockade lite kryddor som klarat sej kvar, och drog ogräs en gång ibland, när händerna velat samarbeta.
För en tid sedan la jag fyra potatisar som groddat i kylskåpet på jord, fram i ljuset, och drog medan de växte på sej, och händerna funkat, lite ogräs i pallkragen när jag gått förbi. Det är ju påväg till soprummet, och det var inte mycket ogräs alls. Inte som det två vid sidan om min, som ser ut som ödetomter. Jag gick nyss ner för att gräva ner potatisarna i men lilla låda. Och tamejfan om inte någon har grävt ur en massa av min jord. Jag misstänker skarpt den jäkeln med lådan mittemot min, den såg då osedvanligt välfylld ut med nyplanterad jord.
Ser på tv-4 i nyhetsmorgon om långtidsfeber, ett coronarelaterat problem. Just nu har jag hosta och feber, troligtvis en helt vanlig förkylning, men inslaget i tv fick mej att fundera över min sega och efterhängsna ”träningssjuka” För många år sen, vintern 2012 tror jag att det var, så var jag ju flitig gäst sedan lång tid, både på gymmet och i joggingspåret. Vältränad som attan alltså, men då hade jag ganska nyligen också fått sluta i måleriet pga min hudsjuka. Nåväl, denna vinter ramlade jag med min cykel och skadade ett knä. När jag sedan skulle rehabträna detta knä ca 1,5 månad efter skadan, och då var jag ju ganska otränad, så fick jag en ovanligt kraftig influensa. Den gick över, och jag tränade sen 2 ggr i veckan. Efter varje träningstillfälle fick jag sen feber och sjukdomskänsla, som hängde kvar i ca 2 dygn var gång. Träna mindre sa fysioterapeuten, vilket jag gjorde, och efter några månader hade jag halverat vikterna jämfört med när jag påbörjade träningen, men hade ändå sjuka efteråt. Efter många månader, typ något över ett halvår skulle jag börja på mitt nya jobb, och då blev det ohållbart att vara sjuk stup i kvarten, så jag sa ajö till gymmet. Träningssjukan har jag sedan fått leva med. Jag vet att den kommer efter varje ansträngning, även mycket måttlig sådan. För flera år sedan försökte jag prata med vårdcentralen jag då gick till om detta. Jag blev bemött som dum i huvudet, och fick recept på antidepressiva piller. Man kan ju bli deppad för mindre.
Stark
Nu går jag till en annan vårdcentral, och med den har jag inte ens försökt att ta upp träningssjukan. Kanske har jag haft covid i 10 år. Kanske har jag feber nu för att jag tyckte att jag skulle gå upp för trapporna till bostaden igår, efter min promenad.
Jag har fått en extra hyreshöjning om 360 kr i månaden. Det är alltså utöver den ordinarie hyreshöjningen. Extrahöjningen kallas bruksvärdesreglering och doftar starkt av marknadshyror. Det första året får jag så generöst med rabatt så jag betalar bara den ordinarie höjningen. År två och tre får jag betala en del av höjningen. Så teoretiskt skulle jag ju kunna skaffa en annan bostad med lägre hyra om en sådan nu existerar på marknaden. Det är ju tveksamt.
Någon förbättring av handeksemet är ännu inte märkbar. Inte alls. Jag väntar otåligt, och oroligt. Jag är bisarrt trött. Jag är tacksam över att arbetsgivaren är snäll nu. Mycket.
Jag älskar att jag har så nära till badet. Och att jag har mat, faktiskt i en sådan överflödig tillgång att jag blivit fet. Seriöst, jag har aldrig tidigare varit fet, så man kan med fog säga att jag blivit rik! Det har jag aldrig tidigare varit, om vi nu tänker rik i ekonomiska termer. Jag tänker lite som en stenåldersmänniska. Jag borde verkligen äta som en sådan, vilket jag nu inte gör. Jag tycker om välsmakande mat. Jag har just nu även råd att äta den, och jag glufsar i mej i labradorliknande upphetsning, väl medveten om att lyckan kan vara ändlig.
Mina händer är tråkiga, skittråkiga, svaga och smärtsamma, och för vart år som går, helt alldeles svidande, påtagligt, motoriskt mer svårmanövrerade.
Jag vill så gärna måla. Jag älskar det som man älskar när man ”vet” att man kanske gör det för sista gången.
Är det här ett sånt ställe i livet då jag borde tänka som en labrador? (En labrador är en mycket smart varelse)
Jag använder löjligt mycket tid till att leta efter saker som jag ”vet” att jag har nånstans. Häromdagen hittade jag ett litet väl förpackat paket med 5 st små akrylmålningar, alla daterade -95 och en trasslig känsla kliade minnet. De har liksom legat där i sin förpackning i alla år, och till skillnad från flera andra målningar som jag inte velat behålla, har de varken hamnat i soporna eller i någon annans ägo. Nu ligger de på Tradera för en spottstyver, och jag ser fram emot att de hamnar någon annan stans, än hos mej.
