Blog Image

Ilse Hviid Blogg

Ilse Hviid Blogg

Tankar och ting i vardagen

Den blå

Foto Posted on ons, september 02, 2020 09:30

Den blå, och den gröna, finns nu i min Etsy-shop som print on demand. Fick nyss hem provtrycket av den blå, 45×45 cm storleken, och är larvigt nöjd med färgåtergivning och mättnad i rycket, och papperskvaliteten är tjock och fin. Leveranstiden var lång, ganska exakt en månad, vilket får sägas vara fullt normalt i coronatider. Så jag är mycket nöjd, och hoppas på att detta skall bli ett bra tillägg i min shop.

https://www.etsy.com/se-en/listing/833969388/photo-paper-poster-printful-poster?ref=shop_home_active_46&frs=1



Grön revolution

Uncategorised Posted on tis, april 14, 2020 19:15

Den gröna revolutionen. (Del1)

Det knarrade av missnöje i gammelskogen, de stolta furorna barrade besvärat. Vintern hade varit varmare än normalt, knappt någon tjäle att prata om, och många av växterna hade blivit utan den vila de så väl behövde efter den långa och torra sommaren då de även plågats av många skogsbränder. Missnöjet grodde på många platser och irritationen steg såväl bland högväxta träd som späda örter. Allt var människornas fel. Dessa teknikdårar med sina röjsågar och obarmhärtiga skördemaskiner, som hänsynslöst bredde ut sin stinkande asfalt över sköra rottrådar och spirande frön, varthän de än drog fram.

En högväxt, äldre tall harklade sej länge och omständligt så barkbitar föll, innan den med skrovlig stämma tog till orda.

– Jag har hört, från barkborren, som ju är en tillförlitlig källa, att de där ondskefulla skogsbolagen har för avsikt att börja avverka här inom kort. De tänker såga av oss längs med rötterna!

– Avverka? Fräste smålönnarna i kör, Avrätta är det rätta ordet! Så fasansfullt, vem vill bli till plankor och flis?

Asparna darrade nervöst på fjolårsbladen, mossan sjönk uppgiven ihop med en ljudlig suck och liljekonvaljen hukade sej, blek om bladen.

Ett upprört prasslande susade genom gräset, allehanda groddar sprängde sina skal och sköt förfärade upp nya skott ur jorden, så myror och skalbaggar föll över ända när dom väcktes ur sin lugna slummer.

– Människor…människor är då en vidrig ohyra! röt en storvuxen ek så alla fåglarna flög upp som en svärm av flugor.

-Ursäkt mej!? pep en bladlus med frambenen fäktande i vädret, – vi har kommit överens om att vi inte ska använda det ordet mer? Ohy… – Ja! Bara se som människorna skövlar Regnskogen, det är förfärligt! Ropade baobabträd från fjärran avstånd. Murgrönor slingrade sej nyfiket närmare och havren och rågen sträckte sej upp ute på fälten, spetsade stråna och lyssnade till sorlet som hördes i vinden. Förvirrade flög insekterna omkring.

-Vi måste sätta dem på plats, detta får inte fortgå! Skrek en svulstig vresros.

– Oss kallar de invasiva arter, snyftade björnlokan.

-Vi hålls internerade i plantager, de övergöder oss och sprutar saker som svider på bladen, de skördar våra frukter innan de ens är riktigt mogna. De är barbarer! Inte ett endaste av våra frö har vi fått se slå rot, grät fruktträd och grönsaker fastbundna i rader. I växthusen tryckte sej bladen mot glaset.

Ett kraftigt kastanjeträd rasslade med grenarna och dess klibbiga knoppar släppte ut flikiga blad, myggor och steklar landade häpna på kvistar och fällde in sina vingar, när den med mäktig stämma sa,

-Vi växter har varit på jorden längst av alla, i tusentals år. Vi har varit stillsamma i vår strävan efter god symbios. Vi har låtit oss tuktas och anpassas för att nära vår jord, er alla, oss själva, i lugn och grundlig hälsa. Nu hotas vårt allt av människan, som helt verkat tappa förståndet och..

Kastanjeträdet avbröts av mångskaftade örter som upphört skrek om ohyra och utrotning, medan bladlössen förtvivlat försökte få dem att vårda språket. Trädet sköt rotskott så marken vibrerade, höjde rösten så måsarna tystnade långt ute till havs, och sa med en mullrande röst, väl värdig åskan,

-Vi måste växa oss ur det här alla tillsammans. Minsta fjällbjörk, kvickrot och vacker tulpan, nu är det dags att ta bladet från munnen och sluta susa så bittert i vassen, nu tar vi växter över, nu gör vi en grön revolution!

I när och fjärran växte kampviljan, vresrosorna sjöng högt med vassa stämmor: ”Och häcken växte kämpahög, kämpahög…”

I vägrenen blommade ängsväxterna ut, skakade av sej dammet och skrålade glatt om kattfot och blå viol. Humlor och bin surrade yrvakna omkring.

En självgod älg kom släntrande genom snåren, han frustade och skakade på sin niotaggade krona för att bli kvitt basthuden som hängde ner i ögonen. Han stannade upp och mumsade i sej en nyutslagen kvist från en fläderbuske, kikade under basthuden förvånat på oron bland alla vegetabilierna.

-Nå? brölade han sedan, Vad pågår här då, jag anar en oro bland hassel och lindar. Det är jag som är skogens Konung, kan jag styra upp era besvär?

-Skogens vadå? morrade en varg som stuckit upp nosen bakom stammarna, du är nästan en lika stor träskalle som den där ohy…äum människorna!

Vargen flinade åt älgen så alla de blanka tänderna gnistrade. Bladlössen klättrade kvickt ut på de yttersta av trädens grenar och skrek, och ja, en lus skriker nu inte så kraftfullt, det blir mer som ett pip.

-Vi använder inte nedsättande tillmälen här! Träskalle är ett uttryck hämtat från människorna, det är oartigt och kränkande. Nu håller ni tyst bägge två och lyssnar till trädkronornas brusande budskap, annars finns det inget Konungarike att tjafsa om imorgon. Hut!

Och träden prasslade med alla löven, ett prassel som gick jorden runt med vindens fart, och snart enade sej växter från jordens alla kontinenter om att stödja den gröna revolutionen till sitt sista blad.

-Vi skall växa så det knakar, slå skott och rötter över murar och gator! Det kan bli en ruskig strid, de kommer efter er med motorsågar och sekatörer, var helt säkra på det. Men vi skall återerövra marken, så var starka i er fotosyntes, sprid pollen och korsbefrukta allt. Bär förlusterna med stoltheten som hos ett gammalt kapokträd, och glöm ej att även en fallen fura kan sprida sina frö. Vi kommer snart att vara på grön kvist igen!

-Pollen? surrade en yrvaken bisvärm, – Vi stödjer eran kamp!

-Du nalkas sköna sommar, då gräs och gröda gror, sjöng svampmycelet och hastade iväg strax under markytan för att sprida budskap och sporer vidare.

Och innan solen hunnit gå ner denna ödesdigra vårvinterkväll, så barkade den gröna revolutionen loss.