Jag tror helt ärligt att personer som med ett brett leende utbrister saker i stil med: ”Jag älskar människor!” har nått fel i huvudet. Jag har större förståelse för sådana som säger sej älska katter eller tom någon konstig idrott. Men människor? I mitt tycke är de någonstans mellan störiga och idiotiska. Jag kan uppskatta, ja, även älska en handfull individer, men detta är mer till trots att dessa faktiskt är människor, mer för deras egenskaper än den sort de råkar vara.
Människan som ras är skapelsens måndagsexemplar, ett fatalt misslyckande från evolutionens sida. De skränar och förstör såväl för sej själva som för precis alla andra organismer. Dessutom är de som regel korkade och i många fall även elaka. Jag är helt dränerad på energi efter att ha arbetat med dem, och rysligt irritabel före vart arbetspass jag ska ha med dem. Det trasar sönder mina dagar även sådana då jag inte ens arbetar speciellt många timmar. Vilket ju är sjukt korkat. Det är nu inte människornas fel, de kan inte hjälpa att de är skapade till det de är. Det är nu jag också, och jag är ganska äcklad över att vara en sådan, en hårlös apa utan svans.
