Ilse Hviid Blogg

och skogsbränder härjar runtom i världen. Som vanligt, fast ovanligt stora och svårsläckta. Inte påverkar det på minsta vis den pågående valrörelsen här i sverige. Här tävlar samtliga partier om att flest gånger säga mer pengar i plånboken, i varje debatt där de får öppna munnen. Så tröttsamt. Lögnerna och falskspelet frodas som aldrig förr. Valfläsket är fetare än någonsin. Jag tänker att alla vet detta, åser skådespelet med samma trötta blick som jag, eller kanske till och med slår dövörat till, och sedan kanske ändå inte ens röstar, då det ändå känns meningslöst. Skådespelarna är överbetalda lurendrejare.

Nåväl. Jag har en tid lyssnat på massor av ”experter” på temat: ”marknadsföra och sälja sin konst” och jag blir lika trött av det. (Okej jag kanske är inne i en trött period) De flesta, för att inte säga alla, menar att man ska sälja in sej själv. Folk köper inte konst för att de gillar konstverket (???) utan för att de gillar kreatören och har fått lära känna den lite. För att man har uttryckt något slags ”artist statement” som helst ska förmedla hur man löser ett problem för kunden…Hmm, jag får mjäll…Jag som person är för det första helt ointressant, för det andra så, nej, jag vill inte sälja min själ för att nån ska köpa en målning. Jag VILL att de som köper (jodå, det förekommer då och då) ska gilla själva konstverket! Det är ju köparen som ska leva med det i sin närmiljö sen, glo på det var dag, och då tycker jag att det är av högsta vikt att dom gillar det. Gillar dom det då mer eller mindre pga vem jag är som person? Kanske. Köper folk tex en soffa eller en bokhylla med samma krav? Att dom gillar möbeltillverkaren? Jag kan inte tro det, jag kan bara inte. Främst väljer man väl en soffa för att den är bekväm att sitta i? Och för att den ser trevlig ut i ens rum.