Längtan efter långhelgen har varit så stor. Jag har gjort mej planer om att äntligen få dra igång en ny stor duk, att träffa lite familjemedlemmar, kanske nån vän, och röja på balkongen, göra vårfint och kanske sy nått av det fina tyget som blivit liggande så länge. Och i ungefär samma ögonblick som ledigheten är ett faktum, då kommer den stora kompakta tröttheten. Den som bara vill ligga på soffan och sova framför teveserier. Jag skyller på tidsomställningen, detta vanvettigt sjuka påfund att ställa om till sommar och vintertid. För varje gång detta ska göras har jag allt svårare att komma i fas med livet efteråt. Flera veckor som går till onödig spillo varje år, med migränen kittlande bakom vänster öga. ”Dagarna blir ju längre” kvittrar någon egendomlig typ hurtfriskt. Nej, dagarna blir inte längre. Dom blir bara nedkletade med en kompakt trötthet. Men Glad Påsk för allt i världen.
Det börjar inne i tanken, ett eller kanske flera synintryck som krockar med ett ordspråk eller någon fras hörd i förbifarten, ett ljusfenomen eller en kulörkombination som sprakar lite extra, och liksom kliar minnet av en burk pigment som jag vet finns i samlingen. Dessa intryck ska sen skvalpa runt i huvudet ett tag, kanske några veckor, ibland månader, innan ett mer fysiskt arbete tar sin start. Det ska rengöras gamla paletter, sättas upp duk, kanske inhandlas något, göras färgprover och skisser, många. Vad händer med bilden om perspektivet flyttas hit eller dit, om färglager läggs i olika ordning, om ett pigment läggs till eller dras ifrån, rives mycket eller lite, ska det vara enbart transparenta pigment eller brytas av med något opakt? Den delen, den som jag kallar förberedelsefasen är ganska mysig och går hyfsat bra att kombinera med annat som sker i livet. Tankarna förmår att knuffas undan och ligga om mogna i bakgrunden. Annat är det när det faktiska målandet på duk går igång. Det är ett känslostormande utan hejd, allt från överdriven förtjusning till stark otålighet och en skvätt ångest där emellan. Pulserande av liv och lust, ängsligt att bli avbrutet. Det är likt en förälskelse så uppfyllt av sej själv att det är svårt att ha varesej kraft, tid eller engagemang till något annat. I sitt mest sprakande flow sprutar det nya idéer, flyktiga som feber-drömmar. Det är i sanning svårt att få plats till annat i livet och hjärnan fortsätter outtröttlig att ”måla” dag som natt, vägrar befatta sej med andra tankar. Kroppen får gå på autopilot för att alls få mat eller kläder under den tid som det gudabenådade tillståndet varar. Mellan några månader och något år, om kroppen håller, kan det hålla på. Och resultera i en eller flera färdiga målningar. Att komma till ett avslut med en målning är sin egen process, seg och motvillig. Efteråt inträffar en stor tomhet, en kompakt trötthet som bara vill sova och sova. En slags utmattning, litet sorglig men med inslag av belåtenhet, som en odlare med skörden bärgad. När arbetet är torrt, färdigt att fernissas och spännas på kilram, ungefär då brukar lusten till måleriet börja vakna på nytt.
