Blog Image

Ilse Hviid Blogg

Ilse Hviid Blogg

Tankar och ting i vardagen

Standby

Uncategorised Posted on lör, mars 14, 2020 07:24:22
Illustration av tillståndet
Butikshyllorna gapar tomma, människor hamstrar varor i rädsla för en eventuell kommande karantän. Jag funderar över hur mycket plats de har i sina kylskåp och frysar, i sina hem i största allmänhet, när jag ser dem lämna butiken med flera kundvagnar fulla. Toapapper, flera balar, 18 flaskor läskedryck och 9 vitkålshuvud vid sidan om extrema mängder smör, mjölk och kött. Jag smittas av oro, köper ett extra paket nyponsoppa, en påse morötter mer, men glömmer toapappret. Och viruset är skrämmande, paniken är skrämmande, och hur det lamslår precis allting. Jag är inte ens speciellt rädd för att dö, jag är mest rädd för kaoset, trasslet i pandemins spår.


Handfallen

Uncategorised Posted on mån, mars 09, 2020 06:47:33
Ett nytt skov av eksem av det mer besvärliga slaget. Växelvis med den ena och den andra näven i hel, respektive halvbandage, för att ändå ha lite fingerfärdighet kvar, och på så vis kunde jag undvika ännu en sjukskrivning nu så kort inpå den förra. Kanske skyddar bandaget också mej mot att smittas av det som alla pratar om just nu, corona-virus. I alla händelser så är det smärtsamt och frustrerande, för att inte tala om hur extremt begränsande i fråga om vad jag kan göra och utföra för slags aktiviteter. Nå, en kortisonbehandling senare är det bättre, så länge det nu varar. Jag skulle verkligen önska att jag hade större möjlighet att själv välja vilken slags aktivitet jag ska utföra på de numer ganska begränsade stunder då jag har förmåga att göra något. Äga min tid och mitt liv liksom.


Besvikelse

Uncategorised Posted on sön, mars 01, 2020 08:30:35




Jag är helt på det klara med att en ska skriva något känslosamt om sin konst, hur den öppnar upp ens sinnen för nya dimensioner och magiska världar, och hur himlastormande glad man är för att få äran att förmedla detta till betraktaren.
Det kan också vara passande att dra nån, gärna frustrerande lång, harang om sin inneboende ångest och sin traumatiska barndom.
Jag har absolut inte någon som helst intresse för för den sortens krystade och rent pinsamma utsvävningar. Det har tusantamej ingenting med konst att göra, det handlar ju enbart om att ge kunden det där lilla extra, en känsla av att den får en bit av skaparens själ, liksom på köpet. Och då behöver dom inte ens köpa konstverket. Ett aningen snaskigt säljtrick alltså, uppenbarligen mycket gångbart. Men inte min introverta kopp te. Jag är intresserad av måleri helt enkelt.
Måleriet är vid sidan av det faktum att det är sjukt roligt att hålla på med, en mycket lång tid av övning och åter övning. Det är återkommande studier av materialet, ända ner på monekylnivå, för att kunna tillskansa sej kunskaper nog för att få materialet och redskapen att samverka så att resultatet blir det önskvärda. Mer likt en idrottares evinnerligt idoga träning, timme ut och timme in, året runt och detta oavsett om lusten finns eller inte. Sen är det ju onekligen på det viset att om inspirationen uteblir allt för frekvent så resulterar det sällan i de bästa resultaten.
Ska jag beskriva detta som existentiell ångest utsmetad på duk, för att ha möjligheten att få hänga i de rätta miljöerna, att få sälja nått verk, ja kanske är det så det fungerar. Men det är inte så jag fungerar, jag hämtar min näring ur pigmentens briljans och doften av linolja, och det är härligt jordnära och mycket verkligt. Men min själ är inte till salu.
Och ja, då får jag ju tugga i mej min besvikelse.


Akvarell

Uncategorised Posted on lör, februari 15, 2020 08:31:52
Okej, nu är ambitionen att lära mej måla akvarell på ”riktigt” varför jag nu går en kvällskurs för en konstnär i Bjärred. Det krånglar och skaver i mej, de två ”uppgifterna” hitintills har varit att måla av från andra bilder, kopiera liksom. Kopierat har jag ju gjort i tidigare utbildningar, och då gjorde jag det med brinnande intresse och glädje, nu skaver det. Men det är nog bra för mej att komma utanför min bekvämlighets-zon, men jag hoppas att det blir mer sen, ren ”kunskap” om färger, papper och sånt.. Bilden här är mitt eget påhitt och ej från kursens uppgifter. (Och såld i min Etsy-shop)


Metrologisk höst i Januari

Uncategorised Posted on sön, januari 12, 2020 09:26:44

En liten saga som jag skrev för några år sedan. Nu när klimatfrågorna är i ropet på ett mer uttalat vis kan det vara skoj att återvända till den.

Jag har bott I den här lägenheten I sextiotre år. Det är faktiskt ett av mitt livs allra bästa beslut att flytta in i just precis här. Det var en fin lägenhet då när jag flyttade hit, jag målade om i köket, vardagsrummet och badrummet. Ljusa och härliga kulörer. Säkerhetsdörr av stål. Fina golv för att vara ett sånt där miljonprogramshus, äkta ek-parkett som kom att värma gott när första vinter-året kom. Ungarna hade just flyttat hemifrån och jag hade ett bra arbete och en fantastisk utsikt från sjunde våningen, näst högst upp i huset. Då bodde jag själv i hela lägenheten. Femtiosex kvadratmeter, vilken obeskrivlig lyx. Det kan jag sakna ibland, även om det visst har fördelar att det finns andra människor omkring mej. Ensamheten är numera avskaffad, som så mycket annat som sågs som fullständigt självklart, då på den tiden då jag flyttade in här. Krig finns inte, ej heller fetma.

I klart väder kunde jag skymta Köpenhamn och havet i horisonten, bortom stadens västra delar. Solnedgångarna var fantastiska på den inglasade balkongen. Det talades redan då om att kaskaderna av kulörer var ett tecken på föroreningar i luften. Om plasten som flöt runt i vattnet och arter som dog ut. Det hölls klimatmöten runtom i världen, det cirkulerade protestlistor på sociala medier, som man kunde skriva på för att rädda isbjörnar och protestera mot företag med tvivelaktiga miljöhänsyn. Av någon anledning så gick miljötänket ändå trögt, varken vapenindustrin, storföretagen eller bankerna var speciellt engagerade. På nått vis blev det liksom alltid som så att myndigheterna prioriterade byggen av stora motorvägar, försvarsindustri eller storstilade planer på att hitta nya planeter att smutsa ner, framför bevarandet av någon ännu livsduglig skogsplätt eller ekonomiskt stöd till nya innovationer i fråga om vattenrening eller teknologi som var godare för planeten än för aktieägarna.

Med tiden blev det ju fler och fler orkaner, värmeböljor och långvariga regn. I nyheterna talades det om snökatastrofer, jordbävningar, skogsbränder och översvämningar och sen fortsatte rapporteringen om börsens upp och nedgångar. Så på något vis det kändes som det var någon annanstans det där förfärliga hände, och man skickade dit nödhjälp med flygplan och hyllade räddningsmanskap i nyhetsrportage. Det sändes tevegalor med glitterbeströdda artister som samlade in pengar till dom olycksdrabbade. Efter en tid började det komma flyktingar, som skickades tillbaka då dom inte ansågs att ha giltiga asylskäl, vilket var ganska meningslöst då det kom hundratusentals fler än myndigheterna hade förmåga att avvisa. Med tiden skulle det komma nödhjälp även hit, det gjorde det efter att dom första orkanerna rev med sej hustaken, det byggdes upp och reparerades men for sedan iväg i nästa oväder. Och i de varmare perioderna föll liksom problemen i glömska, och arbetet med att bygga nya köptempel fortsatte som förut. Många kunde säkert uppskatta tidiga vårar och milda vintrar. Första sommaråret var ganska angenämt, iallafall till en början. Syrenerna blommade redan i februari. Fantastiskt tyckte många härhemma, andra blev arbetslösa då turismen till soliga resmål utomlands fullständigt upphörde. Å andra sidan växte det upp glasskiosker som svampar ur den allt varmare marken. Byggindustrin gick riktigt bra ett tag, så länge det fanns nått materal alls att bygga av. Sedan härjade bränder okontrollerbart till följd av kraftiga åskväder och den ihållande torkan. Skördarna uteblev och dom som hade ekonomi till det köpte upp den nödslaktade boskapen, och förvarade i fryshus omgärdade av stängsel och beväpnade vakter.

Jag brukar berätta för barnen om bilar och flygplan, telefoner och internet. Dom älskar historierna, men det är såklart ingenting dom tror på. Sagor, gammeltantan berättar sagor. Det är inte mina barn, men vi får hjälpas åt att ta hand om dom barn som finns. Dom flesta dör ändå. Mina egna vet jag inte var dom är längre, det ska finnas både barnbarnsbarn och andra släktingar men jag har ingen kontakt med någon av dom längre. Efter andra vinteråret vet jag nästan ingenting om vad som händer utanför lägenheten. Det är också svårt för mej att ta mej ut numera. Jag är gammal och skröplig och inte så stark längre, och ben har jag inga fler, vilket också är lika gott. Det är så förfärligt plågsamt när man behöver amputera dom förfrusna stumparna. Men jag har fortfarande en kanot.

Förr i världen hade jag en cykel. Jag saknar att cykla till stranden och att simma i vattnet. Kanoten fick jag för ungefär trettio år sedan, jag ärvde den, eller ja…jag tog den som betalning för hyran som jag aldrig fick, när han dog han som var skyldig mej. Den används under perioder då det inte går att ta sej ut, mest som säng. Vinteråren går det ju ändå inte att paddla och nuförtiden kan man ju inte ha nånting därute. Antingen sliter det sej när det blåser eller så blir det stulet.

Det finns perioder på våråret när man kan paddla. Vi brukar samla alger och byggnadsmaterial då. På sommaråren blir det så hett och förruttnelsen och algblomningen gör att det inte är bra för hälsan att vara därute. Jag vet ärligt talat inte om jag tror att det är så mycket hälsosammare att vara inne, och för min del kan det egentligen kvitta. Jag är ändå så gammal nu. Elva vinterår har jag upplevt. Förut kallades det årstider. Jag kommer ihåg det så väl när årstiderna blev längre och längre. Man kände ju mest av det på vintrarna. När man tyckte att dom ”aldrig” tog slut. Jag tror dom varade en sisådär 5-6 månader på den tiden. Det känns nästan skrattretande att tänka tillbaka på. Första våråret upplevde jag som tämligen behagligt, och det gjorde säkert många med mej. Vi hade ju ingen realistisk bild om vad som skulle komma sen. Vid den tiden blev begreppet klimatångest klassat som en sjukdom, och behandlades med en ny typ av antidepressiv medicin. Något senare beslutade folkhälsovårdsmyndigheten att tillsätta medicinen i dricksvattnet. Jag vet inte om det blev någon direkt effekt av det. Det var inte så många hushåll kvar som hade tillgång till vatten ur en kran då. Vid andra sommaråret, om jag minns det rätt, avskaffade myndigheterna årstidsräkningen och införde det nuvarande systemet med vinterår, vårår, sommarår och höstår, som en sista desperat dödsryckning för att visa på någon slags handlingskraft och kontroll, innan elen slutade fungera helt och myndigheterna med den. Andra höståret stannade vattnet kvar även sedan regnet slutat. Översvämningar har vi ju haft jättelänge, det var nog bara dom fem första åren som jag bodde här som det fortfarande fanns källare i huset. Men på andra höståret så blev det ju så att vattnet aldrig sjönk undan och sen dess är det entré nånstans mellan tredje och fjärde våningen. Vattnet stiger och sjunker mer eller mindre vart årstidsår. Det var då han flyttade in här, han med kanoten. Han bodde tidigare på tredje våningen, den lägenheten i mitten. Vi hade känt varandra en tid, såsom grannar kan göra. Fikat ihop, och varit till varandras hjälp med småsaker och sällskap. Han fick hyra här mot att jag fick ha tillgång till kanoten. Det var trevligt och lite tryggt, mitt i allt kaos.

Det var ju illa för oss allesamman, många blev ju utan bostäder helt och hållet och frös ihjäl när det väl sedan ändå blev ny vinter. Vissa trodde inte det skulle bli vinter fler gånger då, efter ett vårår, ett sommarår och ett höstår. Men växlingarna stabiliserade sej så. Som det är nu. Ett årstidsår är mellan trehundra och fyrahundra dagar ungefär. Vårår och höstår är lite kortare än sommaråren och vinteråren. Elva vinterår, jag hoppas verkligen att detta blir mitt sista. Det är väl inte vettigt att en gammal eländig människa aldrig ska få dö.

Jag anser mej att vara en rik människa. Jag har lägenheten, och kanoten. Själva begreppet rik eller fattig har ju förändrats över tiden. Det beror ju helt på hur man ser på det. Numera är till exempel en lägenhet, eller en kanot en rikedom.

Myndigheterna krävde ju fortfarande hyra av oss en bra bit in på tjugohundratalet. Hyran var dyr och jag var fattig då, till följd av tidigare myndighetsbeslut att avskaffa den allmänna pensionen, ja faktiskt alla sorters bidrag,som dom kalla det det, för att klara ekonomin. Så jag hyrde ut platser till dom som var värre drabbade än mej. Det var så många som förlorade sina hus och lägenheter. Alla hus med färre än fyra-fem våningar ligger sedan länge under vatten. Nästan vart höst-år är det något av sextonvåningshusen som rasar. Betongen vittrar sönder efter att ha stått så länge i det frätande vattnet och isen går hårt åt materialen under vinteråren. Tre av husen står ännu kvar, även om det i söder lutar betänkligt nu, det rasar nog i nästa storm. Det knakar och rycker när isen lägger till om vinteråren, och när höststormarna härjar som värst slår vågorna upp mot väggarna och vatten sipprar in genom sprickor som är illa tätade. När våråret kommer har jag kanoten redo. Man vet aldrig säkert hur mycket vattnet stiger. Löjlig rutin egentligen, för vi skulle ändå inte komma levade från en rejäl översvämning någon av oss, med bara en kanot.

Jag hyr ut platser åt människor. Till att börja med fick jag pengar i hyra. Då fanns det ännu varor att köpa. Jag köpte vedkaminer, tre stycken. Jag ångrar att jag inte köpte fler. Vi fortsatte att använda pengar ett bra tag även efter att elen försvann. Det var en besvärlig tid, alla hade sin privata uppfattning om att just den egna valutan var bättre än den andra. Efter någon tid så fick man på något vis utgå ifrån den siffra som stog på sedeln, oavsett vilken valuta det från början varit, för att alls kunna hålla någon slags räkning på något. Mynten var egentligen mer eftertraktade då dom kunde användas till smide. Men sen efter hand, blev sedlarna som så mycket annat, uppblötta och söndermöglade i den ständiga fukten, och själva systemet med med pengar kändes omodernt.` Numera betalar folk hyra med att dom hjälper mej att hålla lägenheten i gott skick, fixa mat och dricksvatten och sånt där. Det är också helt nödvändigt att vara flera om man inte ska ska frysa ihjäl under vinteråren. När det är som kallast får vi turas om att ha brandvakten och resten ligger tätt tillsammans invirade i plasten för att försöka hålla värmen. Brandvakten får ligga i kanoten.

Det bor ungefär tjugofem personer i min lägenhet nu. Jag känner inte alltid igen alla, det kommer nya hela tiden, varefter dom förra dör. Dom gamla verkar segast. Jag är äldst med mina etthundratolv år men två av mina gamla kompisar bor här fortfarande, dom är nittioåtta respektive etthundrasju år. Det bor två unga kvinnor här, tre killar som verkar vara i tjugoårsåldern och några barn, jag tror dom är fyra stycken. Dom unga människorna har alla någon eller några skador, medfödda eller förvärvade. Sen är det mest gamlingar mellan sjuttio och åttio. Dom är ju också lite skröpliga, sådär som man kan bli med hög ålder, men jämfört med mej är dom ju rena ungdomar. Så jag utnyttjar dom som är lite yngre och starkare när vi ska ut med kanoten och samla. Det är ont om människor som är friska nog att samla. Dom flesta saknar någon eller några kroppsdelar. Armar och ben är lätt räknade i dessa tider.

I dom andra lägenheterna som finns kvar, det bor ännu några på femte våningen och det är fullbelagt på sjätte och sjunde, är det ungefär likadant som hos oss. På femte våningen har fukten krupit upp såpass att golven ner mot fjärde, där det är öppet vatten, nu blivit så instabila så det är riskabelt att bo där. Dom kommer att bli tvungna att flytta upp snart. Vi fyller upp vad vi kan inne i huset, med bråte som kommer flytande och har gjort så i alla år sedan vattnet kom. Från källaren och upp till fjärde plan är det fyllt med skräp som vi av olika anledningar inte har kunnat utnyttja som byggmaterial eller bränsle. Alltid stabiliserar det något kan jag tänka. Den åttonde våningen är obeboelig sedan taket for iväg i en av stormarna. Det är illavarslande inför kommande vinterår. Har vi otur kommer snötyngden att få mitt tak att rasa in, och då är min lägenhet inte längre beboelig.

Det finns gott om material att hämta. Plast. Det flyter runt i stora högar, samlar sej som öar runt rester av huskroppar som sticker upp lite här och där ur vattnet. Vi behöver ha brännbart material, det går åt massor bara för att ordna med vatten till alla var dag. Det är ju inte som förr i världen när vatten var nånting som kom ur kranen. Barnen har inte ens nått ord i sitt språk för vattenkran, det är lika mycket en saga för dom som när jag berättar om elektriska apparater. Jag saknar verkligen gammaldags bryggkaffe, det där puttrande ljudet från köket när kaffebryggaren var färdig, doften av nybryggt kaffe. Det är bortåt fyrtio år sedan jag smakade kaffe för sista gången. Jag var upp till fastlandet i affärer. På den tiden hade jag ännu krafter, och ben.

Plast finns det gott om, i alla möjliga kvaliteter, hårt och mjukt, gammal och spröd som pulveriseras när det blir riktigt kallt under vinteråren. Och mjuk som smälter till egendomliga formationer under sommaråren. Vi använder mycket plast. Den är bra att peta in i sprickorna i väggarna och täta med. Det är viktigt att täta sprickorna så fort man bara kan, då stormarna gör oerhörda skador på lägenheterna om vinden lyckas blåsa igenom.

Vi har det som bränsle också, men det går inte att använda inne. Vi har försökt att elda plast i kaminen på balkongen, men brandvakten dog, bägge gångerna, så nu gör vi inte det längre. Det är svårt att hitta bränsle som kan användas inomhus, alla lägenhetens tillgångar är redan slut. Parkettgolvet, innerdörrar, lister och köksskåpen, allt är borta. Däremot går det jättebra att elda plasten utomhus, vi kokar nästan allt vårat vatten så, när det inte blåser eller regnar för mycket. Det är tråkigt att det regnar och blåser så ofta och länge.

Mjukplast kan man strimla och virka eller väva av. Ett slags plasttyg som är mycket användbart att tillverka kläder, rep och sånt av. Det excentriska paret som hyr det som förut var klädkammaren här, är så fantastiskt skickliga på att tillverka saker av sådant plasttyg så det tillockmed kommer folk hit långväga ifrån och byter till sej deras produkter. Ända ifrån fastlandet kom det folk förra våråret. Konserverad mat hade dom med sej. Burkarna var rostiga, men det var ändå jättegott, ärtsoppa och fruktkompott, smakade verkligen ”barndom” och svunna tider, fastän bäst bästföredatumet var lite passerat. Bäst före-datum, vilken grej. Tänkt att det fanns en tid, som jag kan komma ihåg ännu, trots att jag är ålderstigen och säkert litet förvirrad, då man slängde bort mat med passerat bästföredatum. Idag är ju sånt totalt obegripligt. Många saker blev obegripliga efter det första vinteråret. Tvål hade dom också med sej, fast det tycker jag är tramsigt, det är ju ingen som använder sådant längre. Kanske gör dom det på fastlandet, det kanske är torrare där så det känns meningsfullt att blöta ner nånting ibland. Vad vet jag. Hygien är liksom överspelat. Förvisso kommer det fortfarande epidemier ibland om sommaråren, men det är inte alls lika många som dör av farsoter längre. Sjukdomarna slår ju mest ut medelålders personer, och dom är det inte så många kvar av numera. Dom som är äldre verkar vara immuna på nått vis. Eller döda. Och dom barn som klarar sej ifrån förgiftningarna, sommarhettan och vinterkylan, och inte dör i olyckshändelser , förefaller också att vara immuna.

Förgiftningarna är det nog bara kackerlackorna som klarar ordentligt. Barnen brukar fånga kackerlackor och när de har till ett kok så kokar vi soppa. Små barn tål inte den soppan men är dom runt fem-tio år, så brukar dom klara det. Dom flesta vuxna tål den. Kanske dom värsta gifterna blir kvar i benen och skalet som man ju inte kan äta på kackerlackorna. Det sägs att man inte ska äta kackerlackesoppa för ofta, men det gör vi inte heller. Vi är ju många till bords här som man säger, och det är ju synd att inte låta kackerlackorna växa till sej ordentligt innan man tar dom. Jag vill väl inte påstå att den soppan är så speciellt god, men det är ändå en trevlig omväxling till dom eviga algerna. Några andra djur finns inte längre, inte ens vägglöss eller tarmparasiter. Det var väldigt obetänksamt av oss att döda råttorna då sådana ännu fanns kvar.

Vi samlar alger när vi kan vara ute med kanoten under våråren och ibland på höståren. Dom växer i stora sjok i husresterna och på dom gamla bropelarna som fortfarande står kvar till del ute i sundet. Eller det som var sundet, havet har ju tagit det sedan länge. Bron var ett stort och stolt bygge när den restes under min ungdomstid, en länk mellan två städer, två nationer. Det gjordes tillockmed en teveserie som i någon mån kretsade runt denna bro. Vi tar hem så mycket vi kan lagra. Vi torkar det vi kan och försöker hålla liv i så mycket som möjligt av det vi drar hem till huset. Mycket av det vi får hem förlorar vi i stormarna igen. Att torka utomhus är lönlöst, det blir förstört av stormarna, regnen och den brännande hettan. I den mån det är möjligt förvarar vi algskörden inne i huset, strax ovanför vattenlinjen.

Det är svårt att torka nånting i den fuktiga miljö som vi har. Allting är ju mer eller mindre fuktigt helatiden. Ruttna alger är inte så goda.Om man har tur och har levande alger när det drar sej mot vinterår så kan man faktiskt frystorka dom. Det är bra att ha i lagren tills det blir vårår och man kan komma ut igen.

Vi odlar lite svamp i lägenheten. Efter stormarna hittar vi ibland rester av riktiga äkta träd som vi tar tillvara. Om dom bara får ligga ett tag och det inte är mitt i sommaråret så brukar det växa svampar på med tiden. Trä som legat i vattnet länge, och trärester från byggnader är så impregnerat av gifterna att inget växer där, men det är värdefullt bränsle. Det är nog osäkert huruvida den svamp vi kan odla är hälsosam, men man får prova sej fram, någon får äta och dom andra avvaktar och ser om vederbörande mår illa eller ej. Det är förvånande enkelt att få frivilliga till denna smakpanel, många kan känna sej trötta både på alger och tillvaron.

Det växer ju lite alger i huset och lägenheten helatiden, men det är inte mer än att den som hittar ett skott äter upp det genast. Under sommaråren när hettan är som värst så blommar algerna och då blir dom giftiga. Det går ändå inte att plocka, hettan gör att plasten blir mjuk, lagningarna i kanoten släpper, kläderna smälter och man bränner sej ihjäl. Det finns fortfarande riktiga tygkläder i omlopp men det är mera uppe på fastlandet där dom är lite rikare, lite torrare. Men även där är det numera sällsynt har jag hört.

Stormarna har sedan länge rivit ut alla lägenhetens fönster utom det lilla vädringsfönstret i köket. Glaset är såklart borta, men karmen finns konstigt nog kvar. Vi har lagat med byggbråte som vi har samlat därute. Vi har byggt för både vardagsrumsfönstret och den förut inglasade balkongen med rester av söndertrasade hus. På balkongen brukar vi ta ner en av sektionerna som vi har byggt så det kan komma in lite luft och ljus under sommaråren och även vissa gånger om vårår och höstår om det inte regnar, vilket det iockförsej gör mest helatiden.

Annars är det väldigt mörkt i lägenheten. I sovrummet har vi gjort en glugg av en gammal pyrexform och där kan litet ljus sippra in. Så vi är ändå lyckligt lottande om man jämför med andra lägenheter, där dom är ännu fattigare än vi. Glas är en bristvara, och det klarar inte stormarna som är nuförtiden ändå om vi kunde hitta nått.

Det blir kallt om vinteråren. Jag vet inte hur kallt det blir. Vi har inga termometrar längre. Den sista vi hade gick i botten det första vinteråret och sönder sen på sommarået efter. Det är faktiskt också helt ointressant att veta hur kallt det är. Vi vet att vi fryser, som fan. Även om vi för det mesta lyckas hålla vatten flytande i lägenheten, är det alltid några som dör. Och vi blir tvungna att öppna och kasta ut dom döda. Eller ja, det av dom som vi inte kan ta tillvara precis när dom dör. I början av det här eländet med årstiderna så kastade vi alltid ut dom döda, nu vet vi bättre att ta tillvara på de få resurser vi har. Ska jag vara ärlig så är liken efter de döda numera våran viktigaste resurs jämte alger. Det är fett och protein som ger viktig näring och ben som vi kan tillverka redskap av. Det är en osmaklig hantering, men av nöden tvunget.

Det kommer nästan bara nya på våråret. Ibland föds det barn, men det är inte många och dom flesta dör ganska omedelbart. Dom få som överlever har kroppar som i någon mån är bättre anpassade till miljön här än vad vi som är äldre fötts med. Dom föds blinda och ibland utan ben och armar, vilket är en fördel då dom kommer att slippa framtida smärtsamma amputationer. Dom nya kommer paddlande, några seglar och när dom kommer är dom ofta uttorkade eller sjuka och svåra att hålla liv i. Utom dom som kommer från fastlandet för att byta till sej plast, dom är oftast i bättre kondition då dom fortfarande har viss tillgång på konserverad mat.

Ett vårår organiserade sej en en grupp härifrån huset, och paddlade upp till fastlandet. Det tog sju månader innan dom var tillbaka, och våråret var obehagligt nära övergången till sommarår. Det var visst inte så mycket bättre där. Jorden är förgiftad, det som ligger kvar och inte har eroderat ut i havet. Det växer inte mycket mer än enstaka svampar. Dom har lite mer träbråte och plåt, vi har lite mer plast. Dom bor i grottor i urberget, gamla gruvor och liknande. Det är lite torrare däruppe och det är högre dödlighet på sommaråren där. Det blir brist på vatten. Också dom samlar vatten från nederbörden och har metoder för att filtrera bort vad dom kan av gifter för att få dricksvatten, men det är såklart besvärligt för dom när ingen nederbörd faller på många månader. Hos oss har vi har ju värsta ångbastun där vi bor, även när det är sommarår och torkperioder. Även om det inte regnar på flera månader och vattnet sjunker ett par meter så har vi alltid ångan. Dom har några gamla svampar att suga på bara, sen när deras lager av konserver och vad det nu var dom hann med att dra in i grottorna före första vinteråret, tar slut. Dom som kallas privilegierade. Dom som drog upp på höjderna i tid, innan elen och myndigheterna försvann. Kanske är det dom som i den gamla tiden var företagsledarna, politikerna och bankdirektörerna, det ryktas så, men jag vet inget säkert. När havet kom, stort och frätande förgiftat, så gjorde det ingen skillnad på folk.

Ilse Hviid 2015



Bucketlist

Uncategorised Posted on fre, januari 10, 2020 09:39:47
bucketlist
akvarell

Bucketlist, dvs en lista på saker som aldrig blir gjorda?

Odla sina intressen, sträva framåt och…bla bla, första arbetsveckan strax till ända, och denna var ändå mycket kort. Och kroppen värker både här och där, magen konstrar, huden spricker och det känns kort sagt inte så jävla skitbra. Men nu satan ta mej räcker det med ”hårt arbete” , ”envishet och jävlaranamma” om inte livet medger att jag har just det, ett liv, vid sidan om arbetet, om det ska vara så som det varit de senaste åren att orken bara precis räcker till arbetet och typ ingenting mer, då ska det till en rejäl förändring här.



Webshop

Uncategorised Posted on tor, januari 02, 2020 12:39:51

Min web-shop är inte en riktigt så skojig sak att ha som jag hade önskat då jag startade med den, så nu kommer jag att avveckla den. Jag erbjuder därför 50% nedsättning på priset på alla varor däri. Ange rabatt-kod: SLUTREA i kassan! www.ilsehviid.com



Julkänsla

Uncategorised Posted on fre, december 06, 2019 09:27:16
Skulle mest vilja dra ner mössan till fotknölarna och vara där till det är över. Jag är svindålig på julfirande, och inte blir det bättre med åren.


« FöregåendeNästa »