Inget nytt på det nya året. Jo kanske blir det en ny sorts medicin, då den gamla inte funkade nått bra. Kroppen repar sej så sakta, den oroliga magen och detdär. Med händerna är det oförändrat. Och det gör ont. Jag vet inte om jag någonsin återfår förmågan att måla. Nån kreativ typ föreslog att jag skulle använda handskar. Men liksom, vad tror dom att jag gjort hittills, och sen när försvinner smärtan av handskar. Jag orkar inte ens prata mer om det.
Mitt ekonomiexperiment fyller nu ett år, och det är ju faktiskt ett glädjeämne. Litegrand beroende på hur det kommer att fungera med den nya medicinen, så tänker jag mej att avsluta mitt jobb om typ ett halvår. Tanken på att med friska händer, åtnjuta friheten i att göra vad jag vill med mina dagar är mycket tilltalande. Och blir inte händerna friska, så är sannerligen mitt tålamod slut.
Imorgon gå jag in i behandlingsvecka 8. Jag väntar otåligt på förbättring. Det kanske, vissa dagar, ser en liten smula bättre ut. Men det känns lika illa ännu. Och klådan är faktiskt värre, smärtan ganska oförändrad, dvs ständigt och utan undantag närvarande. Motoriken är ganska hopplös. Att tex slå in en julklapp är ren ångest. Jag var bra på sånt en gång. Nu får jag ta en bit i taget, välja något moment åt gången. Låta det gå några dagar mellan momenten. Jag gör så när jag syr också. Jag sydde en solhatt. Den ser iofs inte klok ut, men jag gjorde, och själva tänkandet kring den, det man kallar den kreativa processen, var balsam för den deprimerade själen. Måla vet jag inte om jag någonsin kommer att göra igen.
Jag älskar att jag har så nära till badet. Och att jag har mat, faktiskt i en sådan överflödig tillgång att jag blivit fet. Seriöst, jag har aldrig tidigare varit fet, så man kan med fog säga att jag blivit rik! Det har jag aldrig tidigare varit, om vi nu tänker rik i ekonomiska termer. Jag tänker lite som en stenåldersmänniska. Jag borde verkligen äta som en sådan, vilket jag nu inte gör. Jag tycker om välsmakande mat. Jag har just nu även råd att äta den, och jag glufsar i mej i labradorliknande upphetsning, väl medveten om att lyckan kan vara ändlig.
Mina händer är tråkiga, skittråkiga, svaga och smärtsamma, och för vart år som går, helt alldeles svidande, påtagligt, motoriskt mer svårmanövrerade.
Jag vill så gärna måla. Jag älskar det som man älskar när man ”vet” att man kanske gör det för sista gången.
Är det här ett sånt ställe i livet då jag borde tänka som en labrador? (En labrador är en mycket smart varelse)
Det börjar inne i tanken, ett eller kanske flera synintryck som krockar med ett ordspråk eller någon fras hörd i förbifarten, ett ljusfenomen eller en kulörkombination som sprakar lite extra, och liksom kliar minnet av en burk pigment som jag vet finns i samlingen. Dessa intryck ska sen skvalpa runt i huvudet ett tag, kanske några veckor, ibland månader, innan ett mer fysiskt arbete tar sin start. Det ska rengöras gamla paletter, sättas upp duk, kanske inhandlas något, göras färgprover och skisser, många. Vad händer med bilden om perspektivet flyttas hit eller dit, om färglager läggs i olika ordning, om ett pigment läggs till eller dras ifrån, rives mycket eller lite, ska det vara enbart transparenta pigment eller brytas av med något opakt? Den delen, den som jag kallar förberedelsefasen är ganska mysig och går hyfsat bra att kombinera med annat som sker i livet. Tankarna förmår att knuffas undan och ligga om mogna i bakgrunden. Annat är det när det faktiska målandet på duk går igång. Det är ett känslostormande utan hejd, allt från överdriven förtjusning till stark otålighet och en skvätt ångest där emellan. Pulserande av liv och lust, ängsligt att bli avbrutet. Det är likt en förälskelse så uppfyllt av sej själv att det är svårt att ha varesej kraft, tid eller engagemang till något annat. I sitt mest sprakande flow sprutar det nya idéer, flyktiga som feber-drömmar. Det är i sanning svårt att få plats till annat i livet och hjärnan fortsätter outtröttlig att ”måla” dag som natt, vägrar befatta sej med andra tankar. Kroppen får gå på autopilot för att alls få mat eller kläder under den tid som det gudabenådade tillståndet varar. Mellan några månader och något år, om kroppen håller, kan det hålla på. Och resultera i en eller flera färdiga målningar. Att komma till ett avslut med en målning är sin egen process, seg och motvillig. Efteråt inträffar en stor tomhet, en kompakt trötthet som bara vill sova och sova. En slags utmattning, litet sorglig men med inslag av belåtenhet, som en odlare med skörden bärgad. När arbetet är torrt, färdigt att fernissas och spännas på kilram, ungefär då brukar lusten till måleriet börja vakna på nytt.
Växlade några ord med en av mina grannar häromdagen. Hon satte ord på något jag tänkt på ett tag. Att den är ganska trevlig den där sociala distanseringen. Vi hyfsat introverta typer mår ganska prima i det här. Jag har noterat det hos mej själv en liten tid, att humöret är mera behagligt, jag är inspirerad att både måla, teckna och sy, laga mat och baka. Jag njuter av att läsa böcker och maraton-titta på netflix.
Sedan arbetsuppgifterna har förändrats till att inte längre innebära en massa personkontakter är jag mindre trött i skallen och faktiskt skapligt smärtfri i händerna, även om jag i ögonblicket har fem hudområden som är frasiga.
Det är faktiskt jätteskönt att gå ut och sätta sej på någon av de folktomma uteserveringarna med en vän och äta ett mål mat. Med avstånd till andra gäster så att man faktiskt kan höra vad man pratar om, utan att skrika.
För restaurangerna och många andra näringsställen är det såklart katastrof, och jag tycker att det borde gå att samordna tex arbetslösa taxiföretag med restaurangers verksamhet och typ köra ut käk till människor i karantän, budbilskörning av olika slag, med statligt stöd. Det skulle visa på en samhällelig vilja att behålla lokala företag. För vi vill väl det, hellre än att mata in mer skattepengar i redan ofantligt förmögna aktiebolag?
Den är en riktig långkörare denna, också avbruten av flera månaders sjukfrånvaro. Och när jag för någon månad sedan började måla på den igen efter det långa uppehållet, så händer det ovanliga, eller kanske bättre beskrivet nya saker med den. Sånt som händer i ”flow” bortom det kontrollerade och planerade. Nu känns den som ett akvarium, och jag gillar känslan. Så kanske är den färdig då, den får stå en stund, så visar det sej.
Ibland, jag vill väl inte påstå att det är särdeles jätteofta, men ibland, gör jag det rätta valet. Och det var den gångna helgen och valet att inte medverka fysiskt i gallerinatten. Min online-verksamhet föll ut med oväntat gott resultat, allt medan spöregnet skvalade där utanför. Det är oerhört glädjande och en boost för min självkänsla som verkligen behövdes. Jag är glad att dom nu hänger (ja, jag har sett bilder) snyggt och fint i ett hem där de som bor uppskattar dom. Känns riktigt bra!
Bära fruktRomantica
Nu skulle jag helst av allt vilja boa in mej i verkstaden och bara måla, passa på nu medan fingrarna fungerar och skallen är inspirerad. Men arbetet kallar.
Jag blir förvånad, och givetvis glad över en plötslig och oväntad aktivitet i min Etsy-shop. De tre små akvarellerna såldes till olika länder, alla under dagen igår, det är mycket mer än jag normalt säljer på en månad. Och detta under rådande läge då vi alla vet att postgången är lika långsam som i mitten av artonhundratalet. Jag välkomnar utvecklingen, jag målar så gärna fler och mer. Särskilt inför tanken att mer och mer av mitt ordinarie arbete digitaliseras, en utveckling som jag känner mej mycket obekväm med. Men det kittlar trevligt i min självkänsla att veta att totalt runt 185 målningar av mej finns på olika platser runt jorden.
